Gästrike-Hälsinge studentnation

Det heter att man ”ligger” i Uppsala när man läser vid universitetet. Fast det är nog fler som ”festar” i lärdomsstaden. Själv har jag både legat och festat mej igenom studieåren i Fyrisstaden. Ibland gick vi kompisar från Hudiks läroverk, som alla bodde i studentkorridor på Studentvägen, på gasque och drack kask och sjöng Häppe, Näppe, Täpp (alla verserna) stående på borden:
"Och supen tog Häppe, Näppe, Täpp. Och supen tog jag.
Och supen tog Amaaaalia, som bad oss supa bra.
Och supen tog alla raska gossar som i laget där va´.\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\"

Detta apropå att jag i Hälsingetidningarnas lördagsbilaga 24 sidor läste ett indränkt reportage om Gästrike-Hälsinge studentnation i Uppsala. Nutidens studenter tycks inte ha legat av sig vad festandet beträffar. Det nyrestaurerade nationshuset på Trädgårdsgatan tycks numera vara ett veritabelt festpalats, med baler, gasquer, middagar, danser, luncher, bruncher och pubaftnar stup i ett. Man har ett restaurangkök som kan servera en bankett med 350 gäster, och i baren finns det 300 ölsorter och 50 whiskysorter att välja mellan. Häpp!

Hur hinner studenterna med att studera för allt festandet?
Jag har ett bestämt minne från min studenttid att vi också råpluggade en hel del och att faktiskt flertalet i gymnasiegänget lyckades ta examen. Förmodligen är nutidens studenter av hårdare virke.
Hur som helst satte jag sällan min doja i det konservativa nationshuset efter en upphetsad debatt om nationen skulle tillåta en preventivautomat på herrtoaletten. Visserligen stod jag på den segrande sidan. När jag nyligen med Hälsinge Akademi inbjöds för ett program på GH passade jag också på att inspektera herrtoan: inte ett spår kvar av kondomautomaten!

Kulturen var inte påträngande på GH under vår tid heller, men kulturinslagen var nog fler än i dag, har jag skäl att förmoda. Vi hade en klassisk orkester som höll konserter (jag spelade klarinett), vi skrev spex och det ordnades litteraturaftnar och annat finlir. Inte fanns det spritbar, pub och bruncher på den tiden i nationshuset, däremot ett hyfsat bibliotek och läsrum med våra lokaltidningar. Där satt vi och försökte ragga på de seriösa studentskorna över en fika. Fast på gasquerna var det förstås klackarna i taket och sulan i dansparketten.

Döm om min häpnad när jag för tio år sedan kallades till hedersledamot i nationen och iförd frack måste tacktala på en bal inför inspektor, kuratorer och handklappande studenter blossande av vin och Häppe, Näppe, Täpp – fortfarande inofficiell nationssång.
Jag kände mej ovärdig upphöjelsen eftersom min enda och inte ens bestående insats i nationslivet varit aktionen för preventivautomaten.
Jag har nu GHasetten på livstid och kan där läsa om alla fester och spektakel, illustrerade av berusade studenter med höjda glas. Jag har funderat på att skriva en insändare i nationsbladet med kärva uppmaningen: Mera kultur och mindre supa på GH!
Men då kräver nationen kanske tillbaka det blågula hedersbandet och kallar mej en sur glädjedödare som missunnar studenterna deras lyckliga dagar.
Och en gammal stöt vill man ju inte vara.

Skicka kommentarer till jonas@sima.nu

Ny artikel:

SLAS SKA VI OCKSÅ MINNAS!

Riktiga vänner blev vi egentligen inte, men jag kände Slas, det vill säga författaren, konstnären och söderkisen Stig Claesson. Hans polare sa Stig och inte Slas, och jag hamnade en tid i kanten av den kretsen.

1966 blev jag regiassistent åt Janne Halldoff när han gjorde ungdomsfilmen ”Livet är stenkul”, ingen lysande rulle men under inspelningen träffade jag Slas. Han hade skrivit manus och kom då och då och kollade om Janne skötte sig. Inspelningsdagarna brukade sluta prick 17, och då drog Janne och jag med Inger Taube, som spelade huvudrollen, till Operabaren där Slas ofta tillstötte. En scen är faktiskt inspelad på Baren där jag sitter statist bland Slas, målaren Lage Lindell och skådisarna Keve Hjelm och Bengt Ekerot. Jag hade ett par repliker, som givetvis klipptes bort.

En dag kom Slas och visade filmgänget ett porträtt han målat av Halldoff. Den tavlan vill jag köpa, sa jag utan att tänka mej för. Jag försörjde mej som filmrecensent och var pankare än en kyrkråtta. Okej, sa Slas, du får köpa den på krita, 30 spänn i månaden. Akta vad noggrann jag var med avbetalningarna. Det var mitt första konstköp och porträttet har jag kvar.
Annars kunde Slas vara nyckfull och småtaskig mot omgivningen. En kväll satt en kvinnlig kollega till mej med vid bordet. Va sysslar en sån som du med då? undrade Slas släpigt. Jag jobbar på Expressen, svarade tjejen. Det ser du verkligen ut för, sa Slas surt.

Problemet med Stig Claesson var hans periodsupande och spritmissbruket drabbade främst familjen. Sonen Nils gav häromåret ut boken ”Blåbärsmaskinen”, där det avslöjas att folkkäre Slas plågade barnen och hustrun med elakheter och sin hänsynslösa självupptagenhet. Uppgörelsen väckte rabalder och kan sägas ha korrigerats av Niklas Rådström med sin oromantiserade vänbok ”Stig”.

Småningom flyttade jag till ett höghus i Tanto på Söder. I samma hus bodde Slas med sin hustru Taki, som sades vara indian från Kanada. Hon var trevlig men anonym. Jag undvek oftast Slas sarkasmer men ibland råkades vi på bio. Slas gillade boxning och amerikanska B-filmer och han blev belåten när jag förklarade att ”Streetfighter” med Charles Bronson var en häftig rulle. Du verkar ha bra koll, sa Stig.

När jag bad honom teckna av Årstabron så gjorde han det för en schysst slant. Snart började han prata om Hälsingland och Mekrossla där konstnären John Sten växt upp. På 50-talet köpte Sven Erixson, X:t, torpet som Slas fick låna. När man bytte ut den gamla läkten, spikade Slas ihop ett kors som han lär ha skickat med minfartyget HMS Carlskron till Bali där John Sten dött i kolera. Vet någon om korset står kvar på hans grav? Stigs aska är spridd vid en sjö i Västergötland.

Ny artikel
HILLSTAS ALLMOGESKATTER MÅSTE RÄDDAS!

Bråken kring träslotten börjar likna ett hälsingeslagsmål. Blir de snickarglada hälsingegårdarna någonsin ett världsarv? Härförleden avslöjade kulturjournalisten Anders Jansson i en artikel hur arrogans och inkompetens präglat projektet: alltför många sturiga gårdsägare och beskäftiga byråkrater är inblandade.

Själv hävdar jag att Ystegården i Hillsta är det verkliga världsarvet som absolut inte får förspillas.

1969 dog sista ättlingen till Ystegården, Hälsinglands äldsta fyrbyggda gammelgård med anor från 1600-talet. Den ligger i Hillsta by i Forsa socken. Framlidne finansmannen och storsamlaren Jonnie Dahlström från Bjuråker upptäckte den kulturhistoriskt värdefulla gården, fick en vision och köpte fastigheten med dess många allmogeföremål på en auktion som blivit legendarisk. Hillsta var hans livsprojekt där han samlade tiotusentals inventarier. Som mest ägde JD, som han kallade sig, 30-40 000 allmogeföremål. Efter hans katastrofala konkurs på 90-talet övertogs Ystegården av en stiftelse med ekonomiskt stöd av ”Hillstas vänner”.

– Nu kan jag lugnt gå in i min ”hög” när jag vet att Hillsta är räddat, förklarade JD för mej. Han var stukad men fortfarande morsk. Helt kunde han inte släppa Hillsta och gästspelade ibland som suverän guide på gården.

Men ”vännerna” svek när driftkostnaderna blev för höga, styrelsen hoppade av, EU-bidraget försvann, Hudiksvalls kommun är kallsinnig och länsstyrelsen i Gävleborg har lämpat över huvudmannaskapet till länsstyrelsen i Dalarna! Intresset för att bevara Hillsta intakt är svalt i vårt län.

Nu hotar i stället ”permutation”, alltså förändring av stiftelsen, så att man kan sälja allmogeföremål och betala en bankskuld på en och en halv miljon kronor. I värsta fall måste hela gården säljas. Kammarkollegiet säger nej till försäljning, men nya styrelsen har överklagat. Tala om att förskingra en kulturskatt.

Jag har pratat med några personer som verkat för att bevara Hillsta. De är uppgivna och anser att bara gårdens 600 unika originalföremål bör bevaras. Men ingen vill länsa Hillsta. Däremot kan mycket av JD:s samlingar auktioneras ut, till exempel finns där mängder med textilier, över hundra Delsbokoftor, hundratals kopparkärl, otaliga selkrokar etc. Det är ”opåtagligt”, säger en auktionist, där finns för mycket ”lösöre” och samlingen är ohanterlig utan en katalog. Dessutom ska JD ha plockat med sig många rara föremål: fint målade bandskedar och rockhuvuden, landskapets alla sockensigill med mera.
Vart de värdefulla sakerna tagit vägen vet nog bara Dahlströms familj.

Kan en ny miljonär rädda Hillsta igen? Knappast. Här måste riksintresset gripa in. Fast alliansregeringens stöd till allmogekultur är spinkigt. Låt oss börja med en länsinsamling till Hillsta!
FOTNOT:
Jonas Sima gjorde 2004 en TV-dokumentär om Ystegården och Jonnie Dahlströms samlargärning, ”Storsamlaren på Hillsta”, med JD som ciceron.
Den kan beställas som dvd-film på www.sima.nu

Ny artikel:
HISTORIEN OM NYA HÄLSINGEFLAGGAN

Det finns en förarglig flagga som spritt sig som ogräsfrön i Hälsingland. Man kan numera se den vaja överallt i landskapet: från flaggstänger, på väggar och husknutar, på sommarstugor och båtar.

Själv har jag en liten flagga klistrad som dekal på min bil. Det är nya Hälsingeflaggan, en korsflagga utan hälsingebockar. Vad är det för fasoner, fnyser förståndiga hembygdskämpar, vem har hittat på och lanserat den här fåniga landskapsfanan?

Här ska det avslöjas: upphovsmannen är bildkonstnären och poeten Bisse Thofelt, en gång bosatt i Bobygden och som många minns för hans eviga vävda pannband.

Egentligen är flaggan Hälsinge Akademis fel. Bisse, som gick ur tiden i fjol 70 år ung, var en av stiftarna till kulturgruppen 1988. En tid efter akademins tillkomst presenterade Bisse oväntat ett förslag till en landskapsflagga. Han ansåg att den gamla symbolen eller heraldiken för landskapet, med en gyllene hälsingebock mot svart bakgrund, var förlegad. I täten för en ny fana borde akademin gå!

Men Bisses flaggförslag väckte liten entusiasm i kamratkretsen, flera ledamöter var klart emot att lansera en korsflagga. Hälsingemålaren Mårten Andersson framhöll att en ny flagga måste godkännas av riksheraldikern. Det är nämligen mycket noga med måtten, färgerna och symbolerna i dessa sammanhang – och Bisse hade skapat sin flagga efter eget huvud.

Flaggan har ett mörkgult kors på mörkblå botten. Korsets ytterkanter har en röd bård. Det gula står enligt upphovsmannen för solen och hjortronen; det röda för lingonen, blodet och hjärtat; det blå för himlen, de blå bergen, sjöarna och poesin.
Vad Bisse inte tänkt på var att flaggan påminner om Ålands flagga, fast tvärtom med röd-gult kors på blå botten, vilket förvirrat många, särskilt sjöfarande.

Hälsinge Akademi tog alltså inget beslut om att föra fram en ny landskapsflagga, som inte kan godkännas av expertisen. Däremot tyckte ledamöterna att Bisse prototyp – framställd hos flaggfabriken Svanen i Gävle – kunde användas som gruppens egen flagga. Så nyttjas också flaggan, som pryder akademins högtider och kulturarrangemang

Men se, av föreningsfanan blev ändå en landskapsflagga!
Till akademiledamöternas förvåning och kanske bestörtning kom Bisse flagga att snabbt spridas över Hälsingelandet. Förmodligen bidrog flaggfabriken till effekten när den sydde upp flaggan i olika storlekar.

I dag kan man se fanan hänga i byar och tätorter. Båtfolk flaggar med den, affärsmän hänger upp den utanför butikerna, campingvärdar hissar den över sina anläggningar, presentbodar säljer flaggan som turistsouvenir eller typisk hälsingegåva. Bisses landskapsflagga är på väg att bli den officiella Hälsingeflaggan. Vad kan nu stoppa dess otillbörliga utbredning?

Hälsinge Akademi kan bara konstatera faktum och beklaga att Bisse inte tog patent på sin skapelse och att kulturgruppen inte har royalty på försäljningen. Kamraterna bidrar själva till spridningen när de uppvaktar varandra med ”akademifanan” på bemärkelsedagar.

Så kan det gå när en flagga inte halas i tid.


SNODDAS FÅR VI HELLER INTE GLÖMMA!

Apropå ett 30-årsjubileum

Varför hyllar vi inte 30-årsminnet av Gösta Snoddas Nordgrens död?
I hans hemstad Bollnäs är Per Nilsson-Östs Snoddasmonument borttagit från Brotorget och ligger nerpackat hos tekniska förvaltningen. Torget som skandalöst såldes till en oseriös entreprenör ligger ödelagt, men har köpts tillbaka av kommunen. Vad händer då med Snoddasstatyn?

Personligen tycker jag att monumentet, som det en gång stod så het strid om, ska flyttas med vattenfall och allt till Långnäsparken och sättas upp nära Varpen.
Sedan kan det bli återinvigning. Men det lär inte bli samma folkfest som i augusti 1984 då drygt ett par tusen bollnäsbor stod på torget och hörde Lennart Hyland hålla tal varpå Snoddas hustru Britta avtäckte minnesverket.

Snoddas har inte blivit en stor man i Bollnäs och ingen profet i Hälsingland. Kanske handlar det om jantelagen eller om att Snoddas själv alltid betraktade sig som vem som helst. Köpmän i staden har gjort tafatta jippoförsök med Snoddas som varumärke, bandyklubben har inte arrangerat en Snoddasturnering, hembygdskämpen Lars-Holger Röstlunds Snoddasmuseum har aldrig permanentats. Synd och skam? Kanske, men Snoddas överlever. Minnet av Snoddas finns kvar, framför allt i landsbygderna. Men jag hörde nyligen när jag passerade ett dagis där jag bor i Stockholm att en unge skrek: ”Haderian, hadera, doppa Snoddas i chokla!”

Nu är det 30 år sedan Snoddas gick ur tiden.
Han avled oväntat under en turné den 18 februari 1981, endast 54 år gammal. Snoddas fick en massiv hjärtattack när han spelade innebandy i Vänersborg och var död redan när han slog i golvet.
Det blev stora rubriker i kvällstidningarna. Snoddas var inte bortglömd, eftersom han aldrig övergett sin publik när den åldrats. Efter de hysteriska succéåren då kvinnor kunde kyssa han skitiga Folka, fortsatte Snoddas att turnera livet ut, nu till sjukhem, servicehus och ålderdomshem.

Många tycker som jag att Snoddas sjöng mycket vackert. Han textade väl och trodde på sina sånger om naturen, flottare vid Ljusnans stränder och ”barndomshemmet”. Sångerna hade ofta anknytning till hans egen hälsingemiljö. Känslan för sitt ursprung förlorade han aldrig. Detta förstod människorna.

Den högbrynta ringaktning som ”tönten” Snoddas fortfarande kan möta bland urbana intellektuella tror jag är ett vanligt uttryck för den gängse antagonismen mellan stad och land, mellan folkkultur och finkultur. I landsorten beundrade man tvärtom hans enkla rättframhet.

Fast jag är inte säker på att alla betraktade Snoddas som en stor artist, utan många såg i honom en person som företrädde publikens egen dröm om framgång, upphöjdhet och enkelhet. Man ville vara som han!
Jag tror att bohemen Snoddas fortfarande hos många uppfattas som ”en av oss”. Hans naturstil påminner om ett minne som är på väg att blekna bort och som man vill hålla kvar. Snoddas blir helt enkelt gripande. Eller som hans sångarkamrat Arne ”Rosen” Qvick i Växbo sammanfattat fenomenet: ”Snoddas var någonting som folk behövde just då!\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\"
Och kanske fortfarande behöver!
jonas@sima.nu

Ny artikel:

OLOF PALME LYSSNADE PÅ LISBET

Östermalmskillen Olof Palme och adelsflickan Lisbet Beck-Friis träffades på Stockholms högskola där hon läste sociologi och han redan var kårpamp. Båda var radikala och sympatiserade med socialdemokraterna.
Riktigt tände det till när Lisbet hamnade på en fjällresa som Olof arrangerat för studenter till Klimpfjäll i Lappland. I fjällstugan råkade Olof spilla kaffe på Lisbet som tyckte han var annorlunda än andra grabbar. Småningom förlovade de sig och gifte sig 1959. Bröllopsresan gick till Rom tillsammans med ett kompispar, mer romantiskt var det inte. Då hade Lisbet ställt villkoret att arbetsmyran Olof måste garantera att ta semester varje år. Uppfyllde han det villkoret? Nja.

Hur vet jag nu detta?
Jo, jag har dels läst Henrik Berggrens fina Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss”, dels nyligen träffat Lisbet Palme som inte är lätt att komma in på livet. Hon undviker offentlighet och håller distans, inte minst mot journalister.
Att jag nu fått henne framför en filmkamera är unikt och beror på att jag tidigare gjort film om Olof och att 25-årsminnet av hans död ska uppmärksammas. Inspelningen med Lisbet handlar inte om mordtraumat – då hade hon inte ställt upp – utan vi pratar om hennes yrkesverksamhet, sociala engagemang och det politiska samlivet med Olof Palme. Hon tänkte utbilda sig till sjuksköterska, men slog om och blev barnpsykolog. Hon började som praktikant på hälsingbördige Skå-Gustav Jonssons barn- och familjehem. Till slut hade hon ansvaret för den mentala hälsan hos 5000 förskolebarn i västra Stockholm.

Hur hann hon med ett så krävande jobb och samtidigt vara trebarnsmor och statsministerfru?
Lisbet ler när jag frågar. I likhet med sin make var inte matlagning och städning hennes bästa grenar. Men det fick gå ändå, utan hemhjälp, precis som hos de flesta familjer på den tiden. Paret Palme levde sitt statsministerliv ungefär som Aina och Tage Erlander: enkelt och nästan utan privat umgänge. När Olof och sönerna ägnade sig åt sporter fick Lisbet lite egen tid.

Ständigt pratades det politik hemma vid köksbordet i familjen Palmes radhus i det då moderna mönstersamhället Vällingby. ”Det var ett ständigt flöde”, berättar Lisbet, med diskussioner om fredsfrågan, kärnkraften och barnens och kvinnornas situation i samhället.
Olof peppades av Lisbet till att förändra och radikalisera familjepolitiken för att förbättra människors vardag. Olof Palme lyssnade och tog upp familjefrågorna i sina tal och på partkongresserna. I radhuset brann framtidstron.

Den här viktiga reformperioden på 60- och 70-talet bär Olof Palmes signatur men Lisbets delaktighet är fortfarande inte är så känd – och erkänd.
Lisbet vill inte att jag överdriver hennes insats: ”Olof tänkte mycket bra själv!”
Fast jag har hört av en av ”Palmes pojkar” på stasrådsberedningen att Olof kunde säga: ”Jag kan ju inte åka hem till Lisbet med det här förslaget!”

Lisbet Palmes betydelse för jämställdheten och som Grupp 8:s ”mormor” bör lyftas fram. Hon är en kvinna med vilja och integritet men också med klarögd charm.



NY ARTIKEL:

SÅ MINNS JAG GAMLA KLARA

Journalister, författare, trubadurer och romantiker vet vad jag menar med gamla Klara: kvarteret i hjärtat av Stockholm mellan Centralen och nuvarande Sergels torg. Sedan länge är Klara bortsanerat och Klarabohemen död. De stora tidningsofficinerna i kvarteret flyttade eller lades ner. I dag finns där parkeringshus, departement, kontor och betong. Här livades krogarna en gång av murvlar, här rullade bohemerna hatt, nu rullar här bara bilar.

När jag kom till Klara sommaren 1963 som vikarie på Stockholms-Tidningen, Stocken kallad, lärde jag mej snabbt att hitta till Tennstopet (Stopet), W 6 (Säcken), Löwenbräu (Lövet), Peder Mynde, Sancta Klara. Nils Ferlins favoritlokus Cosmopolite – klassisk träffpunkt för Klarabohemen – var redan historia.
Jazzkafé Flamman fanns kvar på Vattugatan, men diggarna hade flyttat till Cirkeln och klubbar i Gamla stan. Fortfarande vevades kortfilmer och mjukporr på Svarta Katten och dit tog mer förfarna redaktörer med tjejvikarier för lite ”avslappning”, som det hette. Ytterligare två somrar slet jag på ”Stocken” som nöjesskrivare och filmrecensent. Hösten 1965 fick jag fast anställning som reporter men lyckan blev kort. I februari 1966 lade LO ned Stockholms-Tidningen – borrad i sank av ”annonsspiralen” – 400 personer blev arbetslösa men jag fick en räddningsboj av Expressen. I den blev jag kvar i 33 år, så hoppjerka kan man inte precis kalla mej.

Småningom blev jag vän med två överlevande Klarabohemer: trubaduren Broder Tor Bergner från Hede och författaren Sven O Bergkvist från Njutånger. Då hade hela rasket rivits. Sven O, som senare blev Hälsinge Akademis första hövding, hamnade i klarakvarteren som många andra med författardrömmar. De kom från landsorten, klev av tåget med resväskan i näven och gick direkt över Vasagatan och in i slummen med de unkna ungkarlshotellen. Fast på ”Arendorffs tid” tvingades bohemerna ofta övernatta i sandlådor och på redaktionsgolv. Broder Tor berättade hur han ”kinesade” under bar himmel i Hagaparken. Ferlin imponerades av bostadsorten: - Förstklassig adress, ehuru en smula dragig!
Många sökte framgång och konstnärlig och personlig frihet i storstaden. Sven O ”gästarbetade” bara i Klara, ”ett rastställe” mellan sanatorievistelserna. För flertalet innebar klaralivet besvikelser och nederlag, klarabröder och systrar misslyckades och slogs ut. När Stopet revs 1965 var det slutet för klarabohemeriet. Bara Nils Ferlin är kvar, som staty nära Klara kyrka.

Broder Tor undkom också att gå ner sig i klarakvarterens spritträsk - liksom kumpanen och poeten Harald Forss (som jag också lärde känna). Tor blev sjungande och resande kompositör och kulturspridare i framför allt Mellannorrland. Han gick ur tiden 1990. Sven O Bergkvist drog sig fram som kulturjournalist och flitig författare, ett 50-tal böcker (romaner mest) hann han ge ut innan han gick in i sin hög 1998. Dessförinnan hade han överlämnat Hälsinge Akademis hövdingeklubba till TV-historikern Olle Häger.

Av en slump kom en kollega och jag många år senare att bilda en klubb med några Klarakamrater från Stocken. I tio år har vi träffats nästan varje månad på Stopet, vårt vattenhål som återuppstått på Dalagatan. I november 2010 firade \\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\"Stocken-klubben \\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\"jubileet med sprattelvatten, sedvanligt skvaller, tidningsskrönor och ditt och datt om tidshändelserna. Kallelsen till stambordet har alltid ett motto värdigt konditor Ofvandahl. Denna gång ett jubel-pekoral med julstuk:
Nog är bra med en klubb / där man ventilerar rubb som stubb / och diverse hur / – till exempel hur gör djur – och annan kultur.

För övrigt fortsätter jag att grunna över Klarabohemen Victor Arendorffs klassiker att skriva sin egen dödsruna – och sälja den till tidningarna!


Intervju:
PERSONLIGT med INGER EDVARDSSON

\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\"FLER MÅSTE DELTA I POLITISKT ARBETE PÅ LOKALPLANET!\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\"

Här tar jag mej fräckheten att prata personligt med en person jag känner bäst av alla, nämligen min hustru Inger Edvardsson. Hon har envist hållit fast vid sin fars familjenamn, vilket jag respekterat – förstår inte varför gifta kvinnor måste ta, eller tvingas på makens efternamn, t ex Tjajkovskij-Svensson!

Inger är onekligen en profil i Minneberg i Bromma där hon bott sedan vårt flerfamiljshus byggdes 1986. Först ville hon inte alls lämna Tanto på Söder där vi tidigare bodde. Jag fick locka länge med HSB:s ”lottsedel” till Minneberg – efter 20 års kötid – för att övertyga henne. Sen dess har hon aldrig ångrat flytten. Eftersom Inger från begynnelsen är ”jamtstorsa” från fjällbyn Stora Blåsjön har hon funnit Minneberg tillräckligt lantligt och ändå storstadsnära. I motsats till sin hälsing till make är hon okritiskt förtjust i Stockholm.

I Minneberg sögs Inger snabbt in i bostadsområdets föreningsliv – och sedan i den lokala politiken. Plötsligt var det till familjens bestörtning möten nästan varje kväll.

* Vilka var dina första uppdrag här i Minneberg?
– Jag kom in först som ersättare och sedan som ledamot i bostadsrättsföreningen Svartviks styrelse. Jag tror Bertil Kersfelt (gift med förre EU-kommissionären Anita Gradin) var ordförande då, därefter kom Lennart Högzell. En period satt jag som sekreterare. Jag var också med i samfällighetens styrelse i flera år. Man fick lära sig mycket om bostadsområdet och hur ansvarsfullt det är att jobba i styrelserna med ekonomi, underhåll och annat. Jag tyckte det var roligt och lärorikt.

* Hur kom du då med i politiken?
– Jag gick med i den socialdemokratiska föreningen i vårt område i början på 90-talet och blev raskt nominerad både till föreningsstyrelsen och riksdagen, i senare fallet dess bättre på icke valbar plats. Därefter valdes jag in såväl i Västerleds stadsdelsnämnd (senare Bromma SDN) som i landstinget. Jag är fortfarande ordförande i Minneberg-Tranebergs s-förening.

* Jag hade ingen aaaning om att du hade politiska böjelser när jag först träffade dej!
– Jag förstår det, för det fanns inget aktivt politiskt engagemang i min familj under min uppväxt. Jag blev också första studentskan och akademikern i släkten. Efter studietiden i Umeå gjorde jag och sju kamrater en strapatsrik bussresa genom Europa, Afrika och Asien för att upptäcka världen. Det jag upplevde under denna ettåriga äventyrsresa fick mej att se på Sverige med andra ögon. Jag insåg att det låg ett stort politiskt arbete bakom den för oss självklara välfärden. Jag blev nyfiken på vad politik innebär och började engagera mej. Jag ville också ge tillbaka lite av det jag fått av andras politiska arbete.

* Du håller på att trappa ner dina uppdrag, har du lovat. Vilken politisk fråga har engagerat dej mest i Stockholm?
– I många år har jag arbetat som lärare med sfi, svenska för invandrare, och är sedan en tid sektionschef, ungefär rektor, för SFI Västerort i Tensta, f d Kämpingeskolan. Vi har omkring 1200 elever per läsår och jag chefar för ett 40-tal anställda. Bland de folkgrupper som bor i stadsdelen finns både analfabeter och högutbildade. Många av våra nya medborgare arbetar gärna med människor och med hantverk. De räddar en stor del av viktiga samhällsfunktioner när vi 40-talister nu går i pension. Därför måste politikerna göra det lättare för invandrare, inte minst utbildningsmässigt, att ta sig in på arbetsmarknaden.

* Och vilken fråga engagerar dej just nu i vårt bostadsområde i Minneberg?
– Vår bostadsrättsförening! Jag är sammankallande i valberedningen och det innebär att vi försöker uppmuntra våra medlemmar att delta i styrelsearbetet under en period. Vi måste rekrytera nytt folk inför nästa årsstämma. Ett viktigt uppdrag. Vi vill ha en lika kompetent styrelse som tidigare som kan förvalta alla föreningens tillgångar. Du som kan och vill delta eller pröva på är välkommen att höra av dej till mej!
* Vad kan man förbättra här i Minneberg?
– Det mesta är fint i området, tryggt och väl underhållet. De boende tycks känna ett gemensamt ansvar. Men varför inte ett litet kafé på vårt lilla torg där nu enda servicen är busshållplatsen och vår utmärkta Coop-butik!
Jonas@sima.nu


Ny artikel:
FILM SÅ IN I HÄLSINGLAND

En gång i filmtiden spelades en hel del långfilm in i Hälsingland. Landskapet kändes exotiskt för storstadens producenter och biopublik. Landsbygdstemat blev populärt och det fanns en regissör från Stråtjära i Skogs socken som gärna förlade inspelningar till sina hemtrakter. Ivar Johansson hette han – född 1889, död 1963 – och med sina 39 långfilmer en av de flitigaste i svenska filmhistorien. Fast hudiksvalls- bördige Åsa Nisse-filmaren Ragnar Frisk gjorde närmare 50 filmer!

Ivar Johansson började sin bana som filmklippare och manusförfattare och debuterade redan 1929 som regissör med stumfilmen ”Rågens rike”, som blev en kritikerframgång men publikfiasko. Numera anser filmvetare att debutverket är en märkvärdighet som knyter an till den svenska filmens storhetstid med Victor Sjöströms och Mauritz Stillers naturalism.

Ivar Johansson är modern, utropade signaturen Robin Hood – svenska filmkritikens fader – detta är en svensk ”bonnfilm” men berättad med kraft och expressiva och symbolmättade närbilder. Johansson hade lärt sig av de sovjetiska mästarnas montage-klippning. Sverige hade fått en mästare i bygdedramatik!

Ljudfilmen stod för dörren och lockade branschen och publiken. Ivar Johanssons stumfilm glömdes bort. Men han kom igen med ”Hälsingar 1933, inspelad i Stråtjärna och ljusdalstrakten. Sten Lindgren spelar storbonde, en roll han ska uppträda i så ofta att han blir urhälsingen personifierad.

Som ung tjänade min mamma piga hos Lindgrens fina Lidingöfamilj och berättade för mej hur tjusig Sten var. Själv tycker jag han är en överviktig bullrig luns som obegripligt lyckas förföra purunga Inga Tidblad i detta allmogespektakel.

Ivar Johansson fortsatte att göra filmer med exteriör förankring i Hälsingland, tex ”Bränningar” 1935. Han påverkades av 30-talets klassamhälle men filmerna präglas mer av humanism än av socialism. I ”Skogen är vår arvedel” 1944 predikar han tolerans och klassförsoning mellan bönder och industriarbetar i Per Albins anda.

Tyvärr fick inte Johansson fortsätta att berätta om sådant som motsvarade hans patos och filmtalang. Han hamnade i hö- och gödselstackarna där han ironiskt nog vann sina största publikframgångar. ”Lång-Lasse i Delsbo” 1949 är en sådan succé.

Ivar Johansson stod den storsvenska enkelheten alltför nära som bygdeskildrare. Förmodligen därför räknas han inte till våra främsta filmskapare. Storstadskritiken fann honom fyrkantig, sentimental och romantisk. Hans ljudfilmsversion av ”Rågens rike” 1955 fick betyget ”ett fruktansvärt pekoral”.

Efter Ivar Johansson har dokumentärfilmare tagit över uppgiften att skildra Hälsingland. Mesta hälsingeskildraren är Erik Eriksson med över 100 filmer. I dag har Hollywood intagit vårt landskap med inspelningen av sin Stieg Larsson-film i Segersta. Mitt tips för nästa USA-satsning här är en modern version av ”Driver dagg faller regn”.

Jonas@sima.nu

Läs om en mystisk dokumentportfölj::
KANSKE EN DECKARE?

Portföljen plötsligt bara stod där, en svart dokumentportfölj lutad mot en buske utanför vår port. Jag förmodade att en granne varit tankspridd när han lastat ur bilen och lyfte in portföljen i entrén. När ingen hämtat den ställde jag den demonstrativt vid hissen.

Men portföljen stod kvar.
Då tog jag portföljen in till mig och öppnade den. Innehållet var inte särskilt explosivt: program om travhästar och lopp på Solvalla. Ett spår fanns dock, på en person med ett känt poetiskt efternamn. Jag sökte på Eniro och hittade personen i Västerås. Jovisst, mannen med det berömda diktarnamnet hade besökt Solvalla och under tävlingarna hade någon brutit sig in i hans parkerade bil. En summa pengar som han inte hunnit spela bort hade stulits. Några kontakter i mitt bostadsområde hade portföljägaren aldrig haft, försäkrade han.

Hur hade då portföljen hamnat utanför min port?

Senare hittades en väska med inbrottsverktyg i en annan port. Någonting skumt var kanske på gång? Här har du uppslaget till en deckare, föreslog en granne entusiastiskt. Tänk om portföljen innehållit en terroristbomb! Skriver du en bok vill jag ha ett signerat exemplar.

Jag erinrar mig en liknande händelse. För ett antal år sedan hyrde jag en arbetslya. En natt bröt en inbrottstjuv upp ett fönster och klättrade in i lokalen. Ingenting tycktes stulet. En tid efteråt knackade en person på med en dokumentportfölj i handen. Han hade öppnat portföljen, det hade varit lite spännande, berättade portföljbäraren.:”Tänk om den exploderat!”
Jodå, det var min portfölj, fylld med tidningsklipp om Snoddas. Inget stort säljvärde på svarta marknaden precis.

Varför tror människor att det ska ligga bomber i upphittade portföljer? Förmodligen för att de läser för många deckare. Såsom hälsing och uppvuxen med ”bandyportföljer” förväntar jag mig i dylika situationer finna en termos med kaffekask.

För länge sen tänkte jag skriva deckare om en ung journalist som gick från lokalpressen till rikspressen och på sin tidningsbana hamnade i hotfulla äventyrligheter. Historierna skulle vara både roliga och spännande. Första intrigen hade jag i det närmaste klar. Men annat kom i vägen. Min kollega Liza Marklund på Expressen kom före med sin kvinnliga polisreporter, annars hade ju jag blivit miljonär!

I dag vimlar det av deckardrottningar och deckarkungar. Jag läser inte deras böcker, men ibland lyssnar jag på Håkans Nessers och Henning Mankells talböcker under bilresor. Nesser skriver bäst, Mankell är för bloddrypande. I ”Kinesen” figurerar Hotell Temperance i Hudik. Den miljöbeskrivningen saknar närvarokänsla. Det finns också hälsingedeckare, t ex av snabbskrivaren Kjell E.Genberg och historikern Olle Häger.

Varför läser folk alla dessa deckare, många inte bättre än Sigge Starks kioskböcker, i stället för så kallad god litteratur? Tja, deckarna är väl som att äta lösgodis: lättviktigt, lättuggat och lättsmält.

Jonas Sima räknar för övrigt Olle Hägers fullträff ”Bandyspelaren som försvann i Gambia” som den bästa hälsingedeckaren, hittills.
jonas@sima.nu

Nästa artikel:
BOLLNÄS FINNS FORTFARANDE!

Hur står det till med Bollnäs, frågar jag mej efter en besynnerlig text i Dagens Nyheter (27/5) om stängningsdags i Bollnäs – apropå en aktuell fotoutställning i Kulturhuset av Jens Assur (uppvuxen i Bollnäs, Hudiksvall och Stora Blåsjön) med bilder av ett folktomt Bollnäs.

Artikelförfattaren Sverker Sörlin (miljöhistoriker i Umeå) har kanske gjort ett kort besök i Bollnäs och skådat Brotorgets ödeläggelse, sett att Snoddasmonumentet är borta och att målaren Mårten Anderssons konstscen ska flyttas. Där finns ingenting där mera. Han förfäras.

Men bollnäsborna finns ju kvar, utanför Assurs folktomma bilder, och är förbannade på godtrogna kommunalgubbar och opålitliga danska entreprenörer. Sega hälsingar ger inte mycket för tappade sugar. Halva Bollnäs demonstrerade när sjukhuset hotades med nedläggning. Nå, det kanske sviktar i Bollnäs liksom i övriga Hälsingland, men man håller emot. Landsbygden angår oss ännu, men konkurrenskraften avgör om hela Sverige ska leva.

Mina hälsingerevir är Hudiksvall och Ljusdal, fast i Bollnäs har jag varit en hel del. Två mostrar har jag haft i stan, den ena blev över 90 och bodde på slutet i Karlslund – bästa äldreboendet jag sett. Den andra, också född i Ljusdal, blev efter flytten fanatisk lokalpatriot. Retade jag henne med att hålan Ljusdal i varje fall är bättre än hålan Bollnäs, gick hon direkt till motattack. Jag har en kusin som är bondmora i Wäxsjö, en annan har sommarstuga vid Warpen. Inte minst har jag filmat i kommunen: Snoddas, jazzlegenden Åke Hasselgård, arbetarförfattaren Karl Rune Nordkvist, konstnären Fritjof Strandberg som målade själens insida. De är döda nu, men kulturen lever i Bollnäs.

Besökte inte Sverker Sörlin det välskötta biblioteket, den aktiva Konsthallen, folkhögskolan med sitt teaterliv, Helins generationssäkrade bokhandel – en av Norrlands bästa boklådor. Träffade han inte kulturpersoner som verkar i kommunen: väldige Mårten Andersson målar sina hälsingekurbitser i Freluga, paret Anna-Clara och Thomas Tidholm skriver flitigt i Arbrå, Stefan Daagarsson med sitt välbesökta konstgalleri i egen gård, eldsjälen Helena Ehrstrand med sin Viksjöforsbalett , författaren Kerstin Svevar som driver skrivarlinje för unga. Och många andra som kämpar. I Kulturkvarteret kring Folkets hus, nu med Stor scen, är det full sving och det är drag i musiklivet vid Ljusnan. Dessutom har stan ett av jordens bästa bandylag.

Orten Bollnäs är ingen ”utrotningshotad art”, som Assur-Sörlin beskriver den. Nog överlever Bollnäs, liksom hela vårt landskap! Än så länge, måste man lägga till i denna dystopiska tid.

Jens Assurs bollnäsbilder ser ödsliga ut – mer uttryck för ett själstillstånd än en dokumentär manipulation. Hans bild är just hans bild. Det kan vara skillnad mellan ”platsen” och ”bilden” av platsen. Det är exempelvis också ödsligt i Blackebergs centrum en kväll i västra Stockholm. Till och med Sergels torg kan ligga övergivet, med bara soporna kvar.

Hälsingland är glesbygd men människorna där håller landskapet öppet. Hälsingland finns – också utanför bilderna av det.


Läs minnesorden över Bisse Thofelt:

PANNBANDET VAR BISSES STAMMÄRKE

Min gode vän och kamrat i Hälsinge Akademi är död.
Bildkonstnären och poeten Bisse Thofelt, Höganäs, avled på Ängelholms sjukhus efter en hjärnblödning den 19 april i 2005 en ålder av 70 år. Han sörjes närmast av sin hustru Ulla-Britt och döttrarna Lotta och Frida med familjer.

Bisse Thofelt var för oss kamrater en stor och varm nallebjörn – sin egen nalle Lillherne bar han ständigt med sig i sin ränsel. Hans sista bok, ”Lille Herne och Livsträdet” 2008, är en hyllning med fantastiska färgbilder till denne filosofiska huvudfigur i Bisses eget existentiella universum befolkat av sagans alla djur.
Bisse var en romantiker men med sina jättesandaler (storlek 47) stadigt i hälsingejorden; och senare i den skånska myllan, dit han utvandrade efter hårda vintrar och klen konstmarknad i hembygden. Att han var uppvuxen i Djursholm var en omständighet utanför hans kontroll.
Och han vägrade bestämt att ingå i den militära femkampstradition där såväl hans far översten som en bror vunnit lagrar som världsmästare. Nu var ju Bisse till staturen heller ingen idrottstyp! Till en början utbildade han sig till ingenjör innan han insåg att hans håg låg åt konsten, och han sökte och kom in på konsthögskolan \"Mejan\".

När Bisse och hustrun Majan flyttade upp som gröna-vågare på 70-talet till Hälsingland och bokstavligen grävde ner sig i Bobygden – i sin jordlya fostrade de två döttrar – väckte det förundran och förargelse. Hälsingarna fann dock snart att Bisse Thofelt var en vänsäll och humoristisk person som förtjuste omgivningen med sin konstnärslook: Långt pagehår som Prins Valiant och med sitt eviga delsboband kring pannan. Många har undrat: tog han någonsin av sig pannbandet? Jodå, när han gick till bädds i sin nattskjorta, och kunde då likna den Vandrande vålnaden utan Fantomendräkt. Utan band ingen Bisse!

Bisse Thofelt var en ljusets målare och en vatteninspirerad konstnär. Med kraftfulla penseldrag fick han havet att häftigt skumma och svalla. Dessa blå målningar och akvareller blev hans signatur. Men han ville vidare och kom också att ägna sig åt skulptur. Han gjorde märkligt dansande maskiner och svävande mobiler, ren teknisk magi. I sina fantasirika ”drömskåp” kunde han plocka in sina gamla leksaker och leka barn på nytt, liksom i sin livsberusande Ansjovisklubb som han förevigat i ”Ansjofiskens bok” 1996. Bisse var en naivist men medveten om sina korrespondenser med folkkonsten och modernismen. Han var också en flitig utställare i riket och utomlands.

När Bisse inte beflitade sig i ateljén skrev han egensinnig poesi, där de viktiga orden skrevs med Stor Bokstav. Han gav ut flera diktsamlingar, vackrast är konst- och diktboken ”Vinden Flyger Mina Drömmar” 2004. Också när han debatterade kulturfrågor var poesin aldrig långt borta. Ett inlägg kunde ofta börja med ett poetiskt utrop: ”Vad är en Människa? Är hon en maskin eller en Dröm, en Ande en Själ?”
Magnifikast var Bisse som diktuppläsare då han röt fram sina lyriska eruptioner och sköt ut diktlappar över publiken med sin ”Poesikanon” – maskinen finns nu i Dunkers kulturhus i Helsingborg.

1988 var Bisse Thofelt med och stiftade kulturgruppen Hälsinge Akademi, där han lagt ner mycken omsorg och varit stor glädjespridare. Vi hans vänner i kretsen ska alltid minnas honom som den Bästa Kamraten.


Läs om mötet med legenden Lillian Gish:

JAG GICK ARM I ARM MED FILMHISTORIEN!

Jag är nog en filmnörd, alltså en person som älskar film intill vanvett. Jag har sett mycket film – minst en film varje dag – jag vet mycket om film, och jag bandar och samlar på alla sorters filmer. Mitt Videotek med filmer räknar idag över 4000 långfilmer, oräknat dokumentär, kortfilmer, porträttfilmer. Dessutom finns där över 60 egna produktioner. Inte många slår den filmsamlingen!

Numera samlar jag på svåråtkomliga filmer, som klassiska stumfilmer. Mina senaste fynd är Victor Sjöströms amerikanska The Scarlet letter, Erich von Stroheims Glada änkan och Queen Kelly samt D W Griffiths Broken Blossoms. Jag har hittat rara filmer som Bunuels mexikanska Robinson Crusoe och västernregissören John Fords Red River. Halvgamla filmer kan också vara svåra att få tag i, som Ingmar Bergmans Sånt händer inte här (han själv avskydde den), Bo Widerbergs Joe Hill (som producenten stoppat), Fords irländska humoresk Han vilda fru. Jag har kommit över den åtråvärda tjeckiska Extas från 1933, där Hedy Lamarr gör filmhistoriens första helt avklädda nakenscen. Hennes svartsjuke man köpte upp alla filmkopiorna, men någon rulle måste ha räddats!

Jag letar febrilt efter Teresa där min ungdoms filmförälskelse Pier Angeli spelar italiensk soldathustru i USA. Filmen är producerad av MGM i Hollywood, regisserad av välkända Fred Zinnemann och helt försvunnen. Jag såg filmen på Fenix i Ljusdal 1954 och en gång i TV – därefter är den spårlöst borta. Var och varför?

Det finns filmsamlare i hemliga klubbar på Nätet. Medlemmarna kan byta filmklenoder och ladda ner från fantastiska listor. Min tandläkare Jochen i Johanneshov har IT-nycklar till dessa exklusiva kretsar. Han fixar fram franska klassiker med Jean Gabin med mera och fyller också mina hål i filmsamlingen.

Just nu samlar jag på stumfilmstjärnan Lillian Gish, antagligen 100 år när hon dog 1993 i New York. Hon filmdebuterade 1912 och slog igenom i Griffiths märkliga Nationens födelse 1915. Ännu märkligare är att jag har träffat henne och gått arm i arm med filmhistorien. För så ung är filmkonsten att vi som varit med en tid har kunnat möta flera av pionjärerna, om vi haft tur.

Det är filmfestival i Moskva sommaren 1969. En dag blir det bussutflykt till en kolchos för oss festivalbesökare. Som vanligt är jag sent ute och slänger mej ned på enda lediga platsen, bredvid en liten tant. Damen visar sig vara Lillian Gish. Stumfilmstjärnan är festivalens hedersgäst och hennes bästa film Broken Blossoms ska specialvisas. Hon säger att det är roligt med en svensk cineast som inte är blyg, och hon börjar prata om Victor Sjöström för vilken hon gjorde Den röda bokstaven och Stormen i slutet på 20-talet. Har du sett dom? Jag blir generad – först nu har jag sett filmerna!

Sedan spatserar vi tillsammans, arm i arm, i de väldiga jordgubbsfälten. En babusjka bjuder oss på bär och niger djupt. Jag minns att jag tyckte att Lillian Gish var mycket söt.


Läs också om Harry Schein:
VEM VAR EGENTLIGEN HARRY SCHEIN?

Man kan inte så noga veta med Harry, kan Nalle Puh ha sagt om invandraren,
författaren, filmdirektören, debattören, bankdirektören, kulturpolitikern, filmkritikern, kemiingenjören, polemikern, förargaren, bråkmakaren, tennisspelaren, krönikören, elitisten, schackspelaren, äkta maken, ensamvargen, den exhibitionistiske socialdemokratiske miljonären, med mera.

När jag var ung filmjournalist i gamla Stockholms-Tidningen och därefter i Expressen och tidskriften Chaplin, hade jag åtskilliga duster med Harry Schein, den här perioden en mäktig och despotisk chef för Svenska Filminstitutet.

Harry uppträdde som en giftig debattör och var en tuff motståndare för alla. Det var lätt att hamna i gräl med honom, och det var inte helt enkelt att klara sig i en pennfejd med en sådan vinnarskalle.

Jag angrep honom ganska ofta i mina filmkrönikor i Expressen – och fick förstås råsopar tillbaka. Tack vare Harrys obändiga behov av att knacka ner varje filmlymmel som stack upp, fick man ju själv som färsk skribent medieljus på sig. Min pappa i Ljusdal blev så uppretad av Scheins tasksparkar mot mig att han hotade med att ta tåget till Stockholm och klå upp honom!

Scheins kom ursprungligen från Österrike och föddes som Harry Leo 1924 i ett välbärgat socialdemokratiskt hem.15-årig anlände han 1939 till Sverige, hitskickad från Wien av sin judiska mor som vill rädda sonen undan nazisternas förföljelser. Den Mosaiska församlingen i Stockholm hjälpte till med flykten. I passet hade han ett rött J stämplat. Först fick han arbeta som dräng hos en jordbrukare i Småland. Därefter pluggade han på NKI, läste till kemiingenjör, fick jobb som vattenanalytiker, gjorde en uppfinning och köpte småningom ett företag i vattenreningsbranschen, som han sålde till Bonniers – enligt myten ska han ha grundlurat Abbe Jr – och skapade sig en förmögenhet, vid 35 års ålder.

När Harry Schein blivit ekonomiskt oberoende kallade han sig ogenerat miljonär och började skriva filmkritik i Bonniers Litterära Magasin, BLM. Han hade snabbt erövrat det nya språket och lyckades mirakulöst bli en ledande svensk debattör och författare. Som grädde på moset byggde han sig en drömvilla i Danderyd och gifte sig 1959 med en vacker filmstjärna, Ingrid Thulin.

Framför allt har Harry Scheins sammansatta personlighet fängslat mig, hans klassresa som centraleuropeisk flykting och hur han slog sig fram till en social tätposition i ett nytt land. Men mitt förhållande till Schein blev komplicerat. Harry var chef för Filminstitutet lika länge som jag var aktiv filmkritiker, 1963-1977. Helst hade han sett att jag slutat skriva om film, och om Schein, långt tidigare. Det gick så långt att han gjorde ett fult försök att få mig avskedad från tidningen, i varje fall är det vad en kollega berättat.
Kanske är historien om min åtrådda sorti från Expressen bara en idé som flög ur Harry Schein vid groggbordet på Hotel Carlton i Cannes; eller vid schackbrädan.
Men så lättsparkad var jag inte!

JONAS SIMA medverkar i boken ”Citizen Schein” (KB-förlaget, 2010) där en rad vänner och skribenter berättar om fenomenet Harry Schein (död 2006) och analyserar hans gärning, som omfattade mycket mer än hans verksamhet i filmvärlden.
Boken har blivit en jätteframgång och uppmärksammades i alla medier. Boken har utkommit i en andra reviderad upplaga.

Jonas@sima.nu

Läs minnesteckningen över
JANNE AV EGYPTEN

Jan Signeul avled den 2 januari 2010 i Stockholm i en ålder av 72 år. Han efterlämnar närmast hustrun Kerstin Ekstrand och döttrarna Carolina, Anna och Lotta med familjer.

Den mångbegåvade äventyraren och konstkännaren Jan Signeul – en sann polyhistor – har lämnat såväl Egypten som livet.
Han var en originell hälsing som slog sig ner i faraonernas land för att bland annat få tillgång till det återuppståndna biblioteket i Alexandria. Där forskade han för en planerad bok om Carl Wilhelm von Gerber – trävaruhandlare, agent för primusköket i Egypten och svensk generalkonsul i Alexandria 1925-51. Gerbers dramatiska öde slutade med att han 1959 hittades mördad i badrummet i sitt eget palats som numera inhyser Svenska institutet. Gerber föddes 1883, växte upp i Sölvesborg och tog studenten i Kristianstad 1902. Janne hann publicera ett par artiklar om gåtan i Alexandria – bl a i Kristiandsbladet (14 nov 2009) – men skulle avsluta sitt arbete när en stroke fällde honom.

Jan Signeul tillbringade fem år i Egypten med sin Kerstin och lotsade där många svenskar till pyramiderna och kungagravarna längs Nilen, och till Nobelbiblioteket i Alexandria.
Det vore en underdrift att påstå att Janne var en speciell färdledare på de konstresor han ledde i Egypten. Oavbrutet pratande och skämtande, ständigt rökande, ofta intagande ”medicin” ur en fältflaska, slog han också den egyptiska omgivningen med häpnad. Bisarr, orientaliskt vänlig och med stor kunskap förde han kulturturister från tempel till tempel, museum efter museum, till Kairos basarer och hotell som sett sina bästa koloniala dagar.
Janne kallade sig hellre ”vilseledare” och höll i gång när vi andra slokade i hettan, då skorna skavde, kamelerna krånglade och månglarna var för närgångna. Han kunde fixa allt.

Janne Signeul liknade den klassiska äventyraren, ständigt på resa. Ingen visste riktigt vad denne konstvetare försörjde sig på. Han kunde dyka upp på de mest oväntade ställen. Tidvis var han ”curator” och ordnade utställningar t ex åt Olle Bonniér. Han körde ut bröd på mornarna när han blivit hemmaman för att stötta sin dåvarande hustru Lena Wennberg i hennes karriär på SVT.
Jag kände Janne från vår uppväxt i Ljusdal, vi erövrade samtidigt den ”grå mössan” vid samrealskolan. Sedan dess har våra livsstigar emellanåt korsats. För åtskilliga hälsingar är Janne känd som ordförande för Helsinge Gille i Stockholm, som han basade för med bravur under några år. För sin gärning tilldelades han Hälsinge Akademis kulturbelöning. I Alexandria startade han en filial till Gillet (tre medlemmar) och i Kairo (fem medlemmar).

Familjen Signeul med franska rötter har funnits länge i Hälsingland. Jannes håg stod till kulturen och inte till spik och trävaror som hos järnhandlardynastin i Ljusdal. När ATP:n blev usel flyttade han till Alexandria: ”Så jag kan behålla min standard”, förklarade livsnjutaren. I Egypten skulle han stanna ”tills döden skiljer mej åt”!
Men han hade nya resor inplanerade, och nya uppdrag. Alla vännerna trodde han var den evige överlevaren.
Vår bestörtning över hans död är lika stor som vår saknad.

jonas@sima.nu