Naturhotet och tillväxten

Domedagsprofeterna syns dominera miljödebatten. I dystopiernas skräckscenarier går världen under om 10 år om vi inte gör något revolutionärt för att rädda vår jord – sedan är det försent. Hu! En känslig själ kan deppa ihop och vilja gräva ner sig direkt. Själv anmälde jag mej till en miljöcirkel om social ekologi som fick mej att repa mod: än är det inte kört, men alla måste hjälpa till.

Sopsorterat har jag gjort länge. Säkert kan jag göra mera, men kött vill jag fortsätta käka och vindkraftverk tycker jag gör fula ingrepp i naturen. Likväl inser jag att vi inte längre kan låta ekonomisk tillväxt vara utgångspunkten för ett gott och rättvist samhälle.

Vad gör vi åt våra systemfel?

Nyligen fick jag syn på en artikel i Dagens Nyheter (15/4) där miljödebattören Anders Wijkman under rubriken ”Klimatfrågans folkvalda skymning” skriver övertygande om att det parlamentariska systemet är för kortsiktigt för att hejda miljöförstöringen: ”Sist och slutligen handlar det om att vi alla förmår att höja blicken och inse att vårt ansvar sträcker sig längre än till att tillfredsställa våra egna önskemål och behov. Moraliskt handlar det om global rättvisa och ansvar för kommande generationer.”

Aha, med ens erinrar jag mej vildmarksförfattaren Albert Vikstens varning i en radiointervju från tidigt 60-tal: ”Frågan är om vi inte måste skaffa oss en ny orientering och en ny målsättning inom politiken för att finna den balans som är så nödvändig för att utvecklingen ska kunna gå in i sunda fåror.”

Detta sa Albert Viksten ett par år före Rachel Carsons berömda stridsskrift ”Tyst vår” om miljögifterna som tystade fåglarna. Här var han före sin tid.

Jag har tidigare ogillat hans domedagsprofetior i boken ”Nybyggare i Barbarskogen”, 1961, som jag fann för pessimistiska. Albert sa: ”En kultur som väljer sin väg förbi naturen och alla varelsers ursprung är dödsmärkt.”
I dag inser jag, luttrad, att Albert hade rätt om miljöhotet.

Albert Viksten var särskilt en hembygdskämpe för Hälsingland, men hans sista bok heter symtomatiskt ”Till Norrland”. Han var ingen enkel etnocentriker med provinsvurm, han var en sann talesman, inte bara för det norrländska, utan också för det globala som agitator för en oförstörd natur och hållbar och mänskligare miljö.

Där är han en förebild.

Ny artikel:
VI SOM MOBBADES I VIJ

Nära kyrkan i Ljusdal ligger en gammal skola – Vij folkskola. På denna förkristna kultplats uthärdade jag sex hårda skolår på 40-talet. Ljusdal var då delat i köpingen och kommunen. Köpingsungarna gick i Stenhamre skola, som ansågs finare, medan vi kommunbarn måste ta oss till Vij.

Den 113 år gamla byggnaden har tyvärr överlevt flera rivningshot för att troligen nu bli flerbostadshus. En entreprenör ville starta boxningsgym i skolsalarna, vilket kommunen ohumoristiskt satte stopp för. Synd, för på Vij skola har det också tidigare delats ut saftiga smällar.

Redan i småskolan insåg jag att på Vij rådde inte ens hälsingelagen utan djungelns lag. Den starkaste bestämde, nämligen Hasse från Nore med kraftiga överarmar och Kungen kallad av sitt stukade följe. Han var inte den elakaste mobbaren men hans knytnäve styrde på skolgården. De som mopsade sig åkte på en propp eller spöades på hemvägen. Som en uppkäftig gosse fick jag förstås mina smockor, men hann ibland undan attackerna eftersom jag var snabb som en antilop. Ack!
Jag har aldrig varit mobbare och avskyr översitteri, fast en retsticka är jag.

De flesta vet i dag att aga och mobbning förbjudits i Sverige – men kränkningar, trakasserier och elevvåld finns fortfarande, inte bara på internatskolor. Grupputstötning ligger i arvsanlagen.

Värre med Vij var att också lärarna slog oss. Tjejer kunde tillika få sig en hurril.
Alfred Selling hette en hetlevrad lärare som var snabb att dela ut örfilar. På skolans övervåning bodde en annan lärare som ofta fick raseriutbrott och då var det farligt att vara i närheten. Selling var gammal kompis med min pappa, därav fick jag motta klassens samlade örfilar, oförtjänta som välförtjänta. När min mamma klagade på att han bara slog hennes pojke, förklarade läraren att det var enklast att klå samma elev och helst en vars föräldrar man känner! Mamma blev förstås arg och hutade åt honom. Åthutningen innebar en överraskande vändpunkt för min del: Selling började slå min vedersakare i stället samt bevaka honom på rasterna och ge slagskämpen en omgång så snart han snuddat mej.

När jag senare i livet visade min film Ljuset från Ljusdal i hemorten var där en böjd figur i publiken som väste: Känner du inte igen mej? Det gjorde jag faktiskt inte. Äh va fan, Hasse från Nore! Jag hajade till och sa spontant: Oj, av dej har jag fått mycket stryk! Hasse blev generad: Äsch, det var väl ingenting!
Åjo, sådana blåmärken kan sitta kvar livet ut.

PS. Kommentera gärna artikeln per epost till: jonas@sima.nu

Ny artikel:
JAG SPELAR BÄST SOLOKVIST!

Det är inte alls tvärsäkert att en musiker också är musikant – och tvärtom.
En musiker är i mina öron en musikutövare och instrumentalist – ofta yrkesmässigt verksam – som i de flesta fall kan hålla takten. Många musiker verkar ha en medfödd mental metronom i skallen. Andra får öva med en mekanisk metronom som takthållare, en pyramidformad mackapär med en metallpinne som pendlar fram och tillbaka, tick-tock-tick-tock. Numera används vanligen ett elektroniskt instrument med display där en blinkande lampa eller visare ger fast puls.
Metronomen patenterades år 1816 av tysken Johann Nepomuk Mälzel, nu vet ni det.
Före metronomen fick man själv stampa takten. Eller följa någons taktpinne.

Som amatörmusikant med outvecklat taktsinne har jag i hela mitt musikintresserade liv fascinerats av dessa levande metronomer. Vad har sådana människor fått i sin genetiska uppsättning som inte jag utrustats med? Jag har känt – och känner fortfarande – många jazzmusiker eftersom jag är obotlig ”jazzoman”. När jag under förra århundradet gjorde en dokumentärfilm om Putte Wickman, en av världens främste jazzklarinettister, blev vi vänner för resten av hans liv och vi pratade mycket om klarinetteknik och särskilt jazzmusikens inre väsen.

En gång frågade jag honom om hur han kunde vara så säker på var han befann sig i melodin och harmoniken under sina mest utsvävande och vidunderliga improvisationer?
Det var en konstig fråga, tyckte Putte: ”Det känner man bara”. Han ansåg att hans sinne för takt och ton på de flesta områden var fläckfritt och medfött. Dessutom kan man som jazzmusiker luta sig mot ”kompet”, trummor, bas och piano.

Jag vände mej då i min taktnöd till Arne Domnérus, beundrad altsaxofonist och klarinettist, som jag också lärt känna. Arne svarade alltid ”instrumentägare Domnérus” när man ringde. Hans svansföring var något lägre än Putte Wickmans. Dompan menade att man behöver öva också på taktindelning och notläsning, helst med lärare på en musikskola. Putte däremot hävdade att han var ”självlärd autodidakt”.

En av tillskyndarna för kammarmusikfestivalen i Hudiksvall, Musik mellan fjärdarna, heter Ingmar Höglund och är skicklig pianist. Det är den klassiska repertoaren han helst spelar, det är den sortens musik han brinner för, men han kan också spela jazz, till och med dragspel. Under mina somrar i Hudik får jag ibland spela jazzklarinett ihop med Ingmar. Mitt problem med honom är dels att han är för styv för en amatör, dels har en inbyggd metronom i den musikaliska knoppen. Till råga på allt är han en hejare på att läsa noter och missar ogärna ett taktslag.

Ingmar har blivit alltmer road av min självutlämnande historia om ett samtal jag hade med jazzpianisten Berndt Egerbladh där jag klagade över mina brister i taktindelning. ”Hörru du”, svarade Berndt vänligt, ”sådana som du ska spela med sådana som du!”
Jag har börjat inse att jag spelar bäst helt solo. Då är inga taktmobbare med!


Ny artikel:
EN EGOTRIPP TILLBAKA TILL RÖTTERNA

Nyligen var jag bjuden av fotoklubben i Ljusdal att komma och prata om ”Mitt Ljusdal” med stöd av personliga minnesbilder. Det blev en egotripp. Att få prata om sig själv inför en lyssnande publik är förstås euforiskt, fast också lite genant. Du ska inte tro att du är märkvärdigare, varnar Jantelagen.

Jag föddes inte i Ljusdal – den tiden låg närmsta BB i Hudiksvall – men jag är uppvuxen på orten, som jag lämnade i senare tonåren. Att växa upp i Ljusdal har satt sina spår hos mej, i form av två dokumentärfilmer och ett antal texter.

Jag brukar säga om hemorten att ”Ljusdal” är en komplikation för mej. Fast numera har jag inget riktigt bra svar på varför det skulle vara så. Min familj var inte olik många andras, det gick hyggligt i skolan, jag var framåt i fotboll, hade kompisar, lyssnade på jazz och lärde mej småningom dansa med tjejer i folkparken. Det känns inte så komplicerat längre. Möjligen har jag skapat en myt för att min bakgrund ska bli intressantare. Jag har förstått att jag fått kreativ energi ur denna verkliga eller tillskapade komplikation.

Mitt förhållande till Ljusdal har blivit en story om min plats på jorden.
En idéhistoriker har skrivit: När vi som individer ska säga vilka vi är berättar vi vår historia. Det vill säga, vi säger var vi kommer ifrån, vilka liv vi levt och vart vi tror oss på väg. Kanske är det så.

När jag reste upp till Ljusdal tänkte jag: Är jag på väg hem nu, men vad är egentligen ”hem” för mej i dag? I över halva livet har jag bott i Stockholm. Mina föräldrar och lillebror bodde längst kvar i samhället. Mellanbrorsan och jag fick gå i läroverk, för säkerhets skull i varsin stad. Han i Bollnäs och jag valde Hudiksvall, ingen ville bli kollad av den andre. Jag trivdes bra i Hudik och fick kamrater bland det tvivelaktiga klientel som var jazzdiggare som jag. På helgerna svängde vi runt i folketshusen som fanns den tiden i trakten. Alltmer sällan tog jag rälsbussen hem – dessutom var det alltid så grönkallt i Ljusdal!

På sommarloven jobbade jag i skogen som pinnpojke vid farsgubbens lantmäteriförrättningar där han gick sina obegripliga ”polygontåg”. Eller så satte jag plant. En gång prövade jag på kolvedhuggning och fick knappt ihop ”res” så jag kunde betala kockan och slafen i baracken. En sommar följde jag ”rumpan” i älven och stötte ut timmerstockar som fastnat längs stränderna. Ett härligt knog.

Vad är det som formar en människa?
Det var i Ljusdal jag slog min första bandyboll och kanske ska sätta min sista potatis.

Men samtidigt som jag får varmare känslor för den gamla hemorten blir bygden allt mer främmande. Jag känner sällan igen en enda människa när jag går omkring här. Nästan alla bekanta är borta, jag har ingen släkt kvar, de flesta kompisar utvandrade som jag.
Allt är främmande men samtidigt välbekant. Jag kör en vända till mina gamla hemadresser: Hofsberg-Borrgården-Norevägen. Allt finns kvar, ungefär som förr. Fast mormor och morfars idylliska stuga i Norrkämsta är riven. Minnesbilderna drösar över mej som i en gammal långfilm där jag igenkänner varje person och minns varje scen. Storyn är alltjämt tydlig.
Det finns livstrådar som är omöjliga att klippa av.


Ny artikel:
NORRLÄNDSKA NYNASSAR

Nynassar har visat sina trynen igen i vårt landskap. Ett vilset gäng som kallar sig Svenska motståndsrörelsen har marscherat och gapat rasistiska slagord i Bollnäs. I våras sågs ungnassar ”heila” på gågatan i Hudiksvall. En kassör hos SSU Gävleborg har fått hotbrev med hakkors och går inte längre ut ensam om kvällarna.
I opinionsundersökningar får sverigedemokraterna över 6 procent och sitter allt kaxigare i Riksdagen. De har bytt ut sina bruna skjortor mot vita och ledaren viftar med nationella knätofsar. Hotar den här nygamla rörelsen vårt demokratiska samförstånd? Knappast. Men nynassarna är obehagliga pinligheter i samhällsbilden.

Det skadar inte att vara på sin vakt, som ungdomarna i Bollnäs, som svarade med en manifestation för mångfald och alla människors lika värde.

Också under 30-talet demonstrerade hälsingarna mot den bruna smittan, som då kom från det tyska nazistriket. I den glada staden Hudik fanns den tiden bruna män med en egen ”Führer”. Denne lokale nazistledare hette Bertil Lantz, var född i Hudiksvall 1902 och medlem i flera nationalistiska organisationer. Han var ofärdig efter en olycka under sin militärtjänst och bosatt på Kungsgatan 42 där han drev en byteshandel och tog emot stickylle som skickades till ett ullspinneri i Edsbyn. Garnet såldes senare i Lantz lilla butik. Affärsrörelsen gick att leva på men det var en knaper tillvaro för familjen.
En äldre hudikbo minns att Lantz var en liten krokryggig man som uppträdde stöddigt.
”Han var inte särskilt omtyckt och antagligen rätt ensam.”

Andra minns hur Bertil Lantz gick omkring och bröstade sig i brun skjorta med koppel. ”Han såg ut som Goebbels, en otäck typ”.
Lantz ordnade möten som samlade nazistsympatisörer i en biograf och på Godtemplarhuset, där vänsterfolk ofta stod utanför och häcklade dem.

1953 flyttade den politiskt uppgivne landsortsführern till Bålsta. Han avled 1975. När jag för en uppsats forskade kring nazismen i Hälsingland och om Bertil Lantz öde fick jag veta att han inte fortsatt sin nationalsocialistiska karriär i Uppland utan gått med i dåvarande bondeförbundet och suttit i kyrkofullmäktige i Yttergrans församling. En sorglig företrädare för talesättat att när djävulen blir gammal blir han religiös.

Jag fann ut att Lanz hade en son som jag ringde upp för ett samtal om faderns nazistiska aktiviteter i Hälsingland. Förståeligt var sonen ovillig att svara på frågor. Eftertänksamt sa han till sist: ”Han pratade aldrig med oss barn om den tiden. Många går vilse. Då som nu.”
Något större stöd fick inte brunskjortorna i Hälsingland på 30- och 40-talet, trots att den beryktade nazistiske kyrkoherden Ernst Ålander i Gnarp var en flitig resetalare som torgförde en positiv inställning till Hitlers regim och ryade om att bekämpa marxismen, storfinansen, judendomen och bolsjevismen.

Andelen svenskar som röstade nazistiskt överskred aldrig två procent. Fast de bruna idéerna sipprade ned, också i Hälsingland, där draksådden inte riktigt ville slå rot.
Då som nu.

Ny artikel:
ÅRETS FYND EN RIKTIG KONSTSKANDAL

Nyligen delade kulturgruppen Hälsinge Akademi ut sina kulturbelöningar i solig – men inte solvent – kulturmiljö, nämligen på Ystegården i Hillsta i Forsa. Den unika storbondegården med dess 16 000 allmogeföremål inhandlades av storsamlaren Jonnie Dahlström som rustade upp den till sin forna glans med egna slantar. När hans pengar tog slut fick han lämna gården, som nu kämpar för sin museala överlevnad. Jonne eller JD visste värdet hos Hälsinglands allmogekultur. Inte alla värdesätter ens vår närhistoria.

Författaren och bollnäsbon Karl Rune Nordkvist upprepade ständigt sitt mantra: Vi får inte glömma vår närhistoria! Det mesta han skrev om påminner om det som helt nyligen var nutid. I Hälsinge Akademi delar vi synsättet att vi som lever nu bör bevara det som vi fortfarande kan minnas. Därför kulturbelönas fyra helt olika museimän i landskapet med känsla för just närhistorien: Tord Nyberg för sitt arbete att bevara industrihistorien i Ljusne, Ryon-Janne Olsson som byggt sitt Idrottsmuseum i Hudiksvall och Owe Norberg och Åke Palm som på Ljusdalsbygdens museum skapat ett bild- och filmarkiv med dokumentärfilmaren Erik Eriksson filmskatt i fokus.

I förvaltningshuset i Ljusdal, däremot, tycks kultur- och konstintresset vara lågt numera.
När nye kommunchefen flyttade in i sitt tjänsterum hängde där en liten målning av idag världsberömda Cecilia Edefalk vars konst säljs för miljoner. Tavlan, inköpt för 3000 kr, lämnades till Bukowskis auktionshus, fast kommunklippet blev en klen affär: 60 000 kronor.
Samma väg gick en vacker glasvas av kända Eva Englund, inköpt av kommunen och placerad i en monter på våningsplanet där ledningen huserar. Försäljningens underpris blev 15 tusen. Tillsammans en spottstyver i kommunbudgeten.

Varför säljer kommunchefen egenmäktigt ut Ljusdals konst? När jag ringer Nicklas Bremefors medger han att han har gjort fel och att det inte ska upprepas.
– Jag har gjort avbön, säger han och förklarar samtidigt att kommunstyrelsen saknar strategi för konstinköp.
I grannkommunen Bollnäs vårdar man sin konst och sina konstnärer: målarna Mårten Andersson och Fritjof Strandberg jämte bildhuggaren Nils Blixt har egna rum i biblioteket. Efterföljansvärt.

Torbjörn Brandt med antikvariat och egen konsthall i Färila berättar en annan rysare.
Under ett besök på Ljusdals sopstation upptäckte han på dess Loppis ett ”drömskåp” av Bisse Thofelt fyllt med dennes egenartade ansjofiskar i trä. Konstverket har köpts in av skattebetalarna – kommunens stämpel finns på baksidan – men nu realiserades fyndet för en femtilapp.
Hade Bisse varit i livet hade han säkert skjutit av en rasande dikt mot Förvaltningshuset med sin speciella poesikanon.

– Varför man gör så här begriper jag inte, säger Torbjörn Brandt. Det ska kosta kommunen dyrt att återfå drömskåpet!
Jag vågar lugnt påstå att årets fynd på soptippen i Ljusdal samtidigt är årets konstskandal i kommunen. Kommunchefen lovar bättring. Bra.
De som inte bryr sig om sin närhistoria saknar känsla för feeling, som Stikkan ”Abba” Andersson brukade uttrycka saken.

Kommentera gärna artikeln till Jonas@sima.nu

Ny artikel
LJUSET FINNS FORTFARANDE I LJUSDAL

Ljusdal är en komplikation inte bara för mej.

Jag var barn i underbara byn Borr, flyttade till köpingen och gick i folkskola i Vij och realskolan i Stenhamre. Därefter inackorderas jag i Hudiksvall för att läsa till studenten. Jag trivdes jättebra i Hudik, fick intressanta kamrater, träffade fina flickor och skaffade äntligen glasögon (med följd att fotbollskarriären tog slut). Allt mer sällan tog jag rälsbussen hem till Ljusdal.

När pappa dog och mamma flyttade till Västerås, där brorsan Svante jobbade som läkare, och sedan lillebror Mats bosatt sig i Gästrikland, var det som om rötterna klipptes av.

Jag förargade lokalpatrioter när jag sa att jag var glad att ha vuxit upp i Ljusdal, men framför allt för att jag kommit därifrån i tid. När jag sedan 1976 gjorde tv-dokumentären ”Ljuset från Ljusdal” och inledde med att från vattentornet läsa jantelagen över bygden, blev jag ”varg i veum” och närapå en fredlös på orten. Efter den filmuppgörelsen fick jag en fantastisk recension per telefon från en uppretad ljusdalstittare: ”Får vi syn på dej inom kommungränsen ska vi slänga ett skott efter dej!” Jag svarade att med en sådan reaktion har man inte levt förgäves.

Må dock bygden förlåta mej somliga rader och bilder.

Mycket vatten har runnit under älvbroarna sedan jag cyklade omkring i köpingen och visslade på jazzlåtar. Långsamt har jag sökt mej tillbaka till rötterna. Jag har få gamla kamrater kvar här, Birgitta, Kay och kanske någon till. De flesta har flyttat, eller är döda som Janne Signeul och Stig Ehnebom med vilka jag alltid kunde prata ljusdalsminnen. Det är sorgligt.
Jag har fått nya kompisar i kommunen som Owe och Åke på museet och Björne och ”Morran” i Korskrogen. Och jag håller mej uppdaterad med Ljusdals-Posten som blivit en riktigt bra lokaltidning sedan redaktören Mats Åmvall skapade synergieffekter med de andra hälsingetidningarna. Det var på Posten mitt journalistliv började, med jazzspalt och signaturen ”Cool Mix”.

Nu läser jag om hur Ljusdal kämpar med glesbygdsproblemen och lokalpolitiken. Jag tycker det är en jädrans tåga i ljusdalingarna som aldrig ger upp trots alla svårigheter. Ljusdal blir ingen svart fläck på kartan som olyckskorparna kraxat om. Nu klingar stridsropen med ny kraft med bandylaget tillbaka i elitserien: ”Let´s go, LBK”! Och naturligtvis: ”Vi flytt´ int!”

Fast jag retar mej på en del ogjorda saker. Självklart måste man bygga bandyhall på Östernäs och få tillbaka världscupen, liksom att rusta Folkparken för ny storhetstid med midsommarfest och höstfest. Bygga upp Parkbion igen och satsa på Stenegård och Ängratörn. Allt går om alla hjälper till. Utlys en arkitekttävling för hur man ska nyttja det tomma vattentornet och se för tusan till att museet kan flytta till bryggeriet. Stoppa byfejderna i sopsäck och skapa ett elitlag i fotboll med talanger från Färila, Järvsö och Ramsjö till ett starkt LIF. Käbblet och splittringen i sporten och kommunalpolitiken är genant. Jägarnas varghat är en annan pinsamhet.
Jag vill ju att det går bra för Ljusdal. Tänd idéljusen bara!


Ny artikel
VAD SA EGENTLIGEN ANDERZ HARNING?

VAD VAR DET JAG SA är den utmanande devis som är inhuggen i en tung stenbumling över Anderz Harning. Bjässen är placerad vid Storgatan i centrala Hudiksvall, strax utanför Hälsinglands Museum och gamla posten där Anderz mormor hade en lya och där han själv bodde under skolåren. På stenbalustraden framför, där Anders suttit och skrävlat och fortfarande unga sitter och snackar, finns en metallplatta med texten Anderz Harning 1938-1992, författare och förargare.

Det är tankeväckande att ingen åverkan gjorts på stenen sedan den placerats där i oktober 1995 av hans hälsingekamrater: författaren Sven O Bergkvist, målaren Bisse Thofelt och jag - nu enda överlevande.
Bisse hittade naturstenen i ett grustag, blocket har det rätta skrovlet i graniten och påminner om Anderz rondör. Fortfarande finns en telefonkiosk nära minnesstenen. Helt okej, den står inom räckhåll för denne storsnackare och telefonmissbrukare.

Vi misstänkte att stenen kunde uppfattas som kontroversiell i staden – vi var säkra på att vår kamrat flinade bakom Pärleporten där han försvunnit. Anderz hade ju skällt och skämt ut polismästaren, skattechefen och andra lokala potentater. Och hur han ”skandaliserat” sin familj (vilket man ännu kan höra) med sina självbiografiska romaner om sin svåra uppväxt i Stocka med en nazianstucken far och styvmor, i Stålbadet och Asfåglarna, hans mest kända och minnesvärda böcker. Men flertalet hudikbor tycks gilla det originella monumentet.

Samtidigt växer myten kring Anderz Harning, en skribent som tog plats och debattör som det svängde om. Han hudflängde ”det nya politiska frälset” och bullrade bäst mot bryåkraaaaterna. Han förargade många, men gillades av fler och blev folkkär efter sina orädda och sanslöst roliga sommarpratarprogram.

Denne rabulist och storkäft hade en enastående stilistisk förmåga och kunde skriva både argt, tufft och provocerande om samhällsfrågorna och känsligt om utsatta människor, särskilt i Mellanöstern – läs novellsamlingen Gerilla – och så vackert om den hotade naturen i sitt kära Hälsingeland.

Jag minns hans 50-årskalas på Konstepidemin i Göteborg. Jan Guillou höll ett bejublat hyllningstal med omkvädet: ”Vem kan älska Anderz Harning”. Och alla i det stora festsällskapet bara ääälskade honom!
Harning dog alkoholiserad på sjukhuset i Mölndal 23 april 1992. Han blev 54 år. På begravningen sjöng Lapp-Lisa ”Guldgrävarsången” från grammofon – och menigheten hulkade till.

Hans stoft kremerades och spreds i smyg i Öresund av döttrarna Nina och Boel, bosatta i Danmark. Inför allmänheten hette det att askan grävts ner utanför hans skrivarlya på Konstepidemin. Men på platsen planterades en sibirisk gran som kan bli 600 år. Flera författarkolleger skrev personliga minnesrunor, jag skrev i Expressen att ”största verket är hans eget fenomenala förskräckliga liv.” Fast bästa artikeln skrev naturligtvis Anderz själv i sitt sista kåseri i Dagens Nyheter, infört dagen efter hans död. Texten slutade med utropet ”Livet är härligt!”

Kommentera gärna artikeln: Jonas@sima.nu

Ny artikel:
EN TRÄTOBRODER HAR TYSTNAT

Journalisten, radioreportern och TV-producenten Stig Ehnebom gick ur tiden i Sundsvall den 29 februari 2012. Han blev 76 år.

Vi var trätobröder, Stig och jag. Ständigt gnabbades vi och hade roligt med och åt varandra. Det började i ungdomsåren i Ljusdal i Hälsingland när sjuttonårige Stickan blev sportskrivare i Ljusdals-Posten. När jag var framåt i pojklaget, avslutade Stig ofta sina matchreferat med: ”Och så snubblade Sima in ett par mål”! Sådant kan sätta djupa vänskapsspår.

Stig blev anställd som juniorreporter i Posten och skrev romantiskt om älvor på ängen och Lill-Babs – sin första recension i karriären fick hon av Stig – och mindre om jazz, den rätta ungdomsmusiken. Då angrep jag honom i mitt livs första insändare. Följden blev att chefredaktören fick Stig att surt överlämna ungdomssidans jazzspalt till mig. På så sätt blev vi kolleger.

När jag efter lumpen blev volontär på Hudiksvalls Tidning fanns Stig redan där som tuff nattredaktör. Jag blev hans biträde. Min enda grundkurs i journalistik var att titta på och hänga med honom. Det gick hyggligt, vi blev kompisar och delade på nattjobbet och reporterskiften.
Stig var en envis murvel och styv i korken. Det uppskattade ekochefen Per Persson och Stig kom 1962 till Stockholm som reporter på Dagens Eko med sin etershejkröst. Men Stig trivdes illa i huvudstaden. Han var en fyndig fotograf och ville hellre berätta i bilder och drog norrut till Sundsvall och hamnade snart i sitt rätta fack som TV-producent.

Stig blev en mästare i kortformat och klagade på oss som gjorde alltför långa filmer. Han producerade många udda TV-reportage, särskild kring botanisten och trollgubben Rolf Lidberg och förstås program med favoriten Lill-Babs. Jag sätter hans porträtt av målaren Ragnar Johansson högt, liksom dokumentärerna Bandyfeber och Länsman som kom bort. I Café Sundsvall var han Gunnar Arvidsons ankare med kluriga och bildmedvetna inslag.

För 15 år sedan blev ”Mr Parkinsson” hans följeslagare. Han lärde sig leva med sjukdomen och skrev flitigt i hälsingepressen och gav ut en kåseribok. I sin sista artikel ärade han stilenligt 70-jubilaren Lill-Babs. Han var en verklig kämpe och fick Hälsinge Akademis hedersbelöning 2005 som kulturodlare i den norrländska moränen.

Mina trätobröder och -systrar blir allt färre. Det är förfärligt sorgligt. Snart har man kanske ingen alls kvar att träta och bråka med!


Ny artikel:
SNART DÖR URSPRUNGSFOLKET UT PÅ HAWAII

Äntligen kom jag till Söderhavet, inte till Tonga som jag längtat efter utan Hawaii mitt i Stilla havet. En personlig omständighet förde mej till ön O’ahu där Honolulu ligger. Jag bodde inte i den trafikstökiga huvudstaden utan i kuststaden Kailua, stor som Hudik, vid en palmkantad beach i sydost. Tropiskt varmt året runt och blomstrande vackert, och från mitt enkla krypin bland strandvillor i mångmiljondollarklassen skymtade jag Oceanen med vänligare vågor än de skrämmande monstervågorna på North Shore, där man kunde se knölvalar blåsa vattenkaskader ute i havet. I Kailuas bukt med skyddande korallrev vimlade simmare, surfare, snorklare, kanotister och kiteflygare.

Men jag ville också kolla Honolulu och se det glatta livet i Waikiki med det klassiska rosa hotellpalatset – och sippa på paraplydrinkarna i hotellets Mai Tai Bar medan solen sjönk blodröd i havet och lyxkryssarna glittrade i sammetsnatten.

Och överallt japaner, japaner. 40 procent av Hawaiis miljonsdryga befolkning har japanskt ursprung. Efter den lömska attacken mot amerikanska Stillahavsflottan i Pearl Harbour 1941 har japanernas fredliga ockupation av de åtta huvudöarna varit framgångsrik. Flertalet människor bor på O’ahu, varav 24 000 amerikanska militärer i välbevakade baser.

Finns då några ”äkta hawaiianer” kvar på Hawaiiöarna? Inte många. Det är få platser i världen där de etniska grupperna är så mixade med varandra. Toleransen är stor mellan ”locals”, inflyttade och turister – ingen synlig rasism – och man är ”aloha” med alla. Eller som det heter på Hawaii: Vi sitter alla i samma kanot.

Men det finns hawaiianer som oroar sig över utvecklingen och opponerar sig mot den amerikanska dominansen. 1778 fanns det över en halv miljon ursprungliga polynesier på öarna, 1993 var bara 40 000 kvar. 2044 beräknar demograferna att den sista ”äkta hawaiianen” är borta.

Av en slump hamnade jag i en nationell demonstration utanför State Capitol, den postmoderna jättebyggnad som hyser guvernören för USA:s 50:e stat. En arg talare krävde att USA:s regering återlämnar det land man stulit från urbefolkningen. På patriotiska plakat läste jag: ”Vi kräver vårt land tillbaka! Återupprätta Hawaiis kungadöme!” Kungaätten Kamehameha dog ut – Kamehameha Den Store var Hawaiis Gustav Vasa som förenade öarna till ett rike 1795. Drottning Lili’uokalani i nya kungafamiljen störtades 1893 i en amerikansk statskupp och sattes i husarrest där hon skrev den ännu populära sången ”Aloha Oe”, som jag köpt noter till. Ska kanske översätta den till hälsingska!

Amerikanerna annekterade 1898 Hawaii som blivit strategiskt viktigt. Efter andra världskriget blev Hawaii det stora semesterparadiset och en resort för världens rika. President Clinton bad hawaiianerna om ursäkt för statskuppen hundra år tidigare, stora landarealer har avsatts åt urbefolkningen, men suveräniteten lär man inte få tillbaka.
President Obama, uppvuxen på Hawaii och med fritidshus på O’ahu, blir aldrig Kung över ett fritt Hawaii.

Skicka kommentarer till jonas@sima.nu

Ny artikel:

TILL STOCKHOLM FOR HÄPPE, NÄPPE, TÄPP

Det heter att man ”ligger” i Uppsala när man läser vid universitetet. Fast det är nog fler som ”festar” i lärdomsstaden. Själv har jag både legat och festat mej igenom studieåren i Fyrisstaden. Ibland gick vi kompisar från Hudiks läroverk, som alla bodde i studentkorridor på Studentvägen, på gasque och drack kask och sjöng Häppe, Näppe, Täpp (alla verserna) stående på borden: Och supen tog Häppe, Näppe, Täpp. Och supen tog jag. / Och supen tog Amaaaalia, som bad oss supa bra./Och supen tog alla raska gossar som i laget där va´.

Detta apropå att jag i Hälsingetidningarnas lördagsbilaga 24 sidor läste ett indränkt reportage om Gästrike-Hälsinge studentnation i Uppsala. Nutidens studenter tycks inte ha legat av sig vad festandet beträffar. Det nyrestaurerade nationshuset på Trädgårdsgatan tycks numera vara ett veritabelt festpalats, med baler, gasquer, middagar, danser, luncher, bruncher och pubaftnar stup i ett. Man har ett restaurangkök som kan servera en bankett med 350 gäster, och i baren finns det 300 ölsorter och 50 whiskysorter att välja mellan. Häpp!

Hur hinner studenterna med att studera för allt festandet?
Jag har ett bestämt minne från min studenttid att vi också råpluggade en hel del och att faktiskt flertalet i gymnasiegänget lyckades ta examen. Förmodligen är nutidens studenter av hårdare virke.
Hur som helst satte jag sällan min doja i det konservativa nationshuset efter en upphetsad debatt om nationen skulle tillåta en preventivautomat på herrtoaletten. Visserligen stod jag på den segrande sidan. När jag nyligen med Hälsinge Akademi inbjöds för ett program på GH passade jag också på att inspektera herrtoan: inte ett spår kvar av kondomautomaten!

Kulturen var inte påträngande på GH under vår tid heller, men kulturinslagen var nog fler än i dag, har jag skäl att förmoda. Vi hade en klassisk orkester som höll konserter (jag spelade klarinett), vi skrev spex och det ordnades litteraturaftnar och annat finlir. Inte fanns det spritbar, pub och bruncher på den tiden i nationshuset, däremot ett hyfsat bibliotek och läsrum med våra lokaltidningar. Där satt vi och försökte ragga på de seriösa studentskorna över en fika. Fast på gasquerna var det förstås klackarna i taket och sulan i dansparketten.

Döm om min häpnad när jag för tio år sedan kallades till hedersledamot i nationen och iförd frack måste tacktala på en bal inför inspektor, kuratorer och handklappande studenter blossande av vin och Häppe, Näppe, Täpp – fortfarande inofficiell nationssång.
Jag kände mej ovärdig upphöjelsen eftersom min enda och inte ens bestående insats i nationslivet varit aktionen för preventivautomaten.
Jag har nu GHasetten på livstid och kan där läsa om alla fester och spektakel, illustrerade av berusade studenter med höjda glas. Jag har funderat på att skriva en insändare i nationsbladet med kärva uppmaningen: Mera kultur och mindre supa på GH!
Men då kräver nationen kanske tillbaka det blågula hedersbandet och kallar mej en sur glädjedödare som missunnar studenterna deras lyckliga dagar.
Och en gammal stöt vill man ju inte vara.

Skicka kommentarer till jonas@sima.nu

Ny artikel:
BOLLNÄS FINNS JU FORTFARANDE!

Hur står det till med Bollnäs, frågar jag mej efter en besynnerlig text i Dagens Nyheter (27/5) om stängningsdags i Bollnäs – apropå en aktuell fotoutställning i Kulturhuset av Jens Assur (uppvuxen i Bollnäs, Hudiksvall och Stora Blåsjön) med bilder av ett folktomt Bollnäs.
Artikelförfattaren Sverker Sörlin (miljöhistoriker i Umeå) har kanske gjort ett kort besök i Bollnäs och skådat Brotorgets ödeläggelse, sett att Snoddasmonumentet är borta och att målaren Mårten Anderssons konstscen ska flyttas. Där finns ingenting där mera. Han förfäras.

Men bollnäsborna finns ju kvar, utanför Assurs folktomma bilder, och är förbannade på godtrogna kommunalgubbar och opålitliga danska entreprenörer. Sega hälsingar ger inte mycket för tappade sugar. Halva Bollnäs demonstrerade när sjukhuset hotades med nedläggning. Nå, det kanske sviktar i Bollnäs liksom i övriga Hälsingland, men man håller emot. Landsbygden angår oss ännu, men konkurrenskraften avgör om hela Sverige ska leva.

Mina hälsingerevir är Hudiksvall och Ljusdal, fast i Bollnäs har jag varit en hel del. Två mostrar har jag haft i stan, den ena blev över 90 och bodde på slutet i Karlslund – bästa äldreboendet jag sett. Den andra, också född i Ljusdal, blev efter flytten fanatisk lokalpatriot. Retade jag henne med att hålan Ljusdal i varje fall är bättre än hålan Bollnäs, gick hon direkt till motattack. Jag har en kusin som är bondmora i Wäxsjö, en annan har sommarstuga vid Warpen. Inte minst har jag filmat i kommunen: Snoddas, jazzlegenden Åke Hasselgård, arbetarförfattaren Karl Rune Nordkvist, konstnären Fritjof Strandberg som målade själens insida. De är döda nu, men kulturen lever i Bollnäs.

Besökte inte Sverker Sörlin det välskötta biblioteket, den aktiva Konsthallen, folkhögskolan med sitt teaterliv, Helins generationssäkrade bokhandel – en av Norrlands bästa boklådor. Träffade han inte kulturpersoner som verkar i kommunen: väldige Mårten Andersson målar sina hälsingekurbitser i Freluga, paret Anna-Clara och Thomas Tidholm skriver flitigt i Arbrå, Stefan Daagarsson med sitt välbesökta konstgalleri i egen gård, eldsjälen Helena Ehrstrand med sin Viksjöforsbalett , författaren Kerstin Svevar som driver skrivarlinje för unga. Och många andra som kämpar. I Kulturkvarteret kring Folkets hus, nu med Stor scen, är det full sving och det är drag i musiklivet vid Ljusnan. Dessutom har stan ett av jordens bästa bandylag.
Orten Bollnäs är ingen ”utrotningshotad art”, som Assur-Sörlin beskriver den. Nog överlever Bollnäs, liksom hela vårt landskap! Än så länge, måste man lägga till i denna dystopiska tid.

Jens Assurs bollnäsbilder ser ödsliga ut – mer uttryck för ett själstillstånd än en dokumentär manipulation. Hans bild är just hans bild. Det kan vara skillnad mellan ”platsen” och ”bilden” av platsen. Det är exempelvis också ödsligt i Blackebergs centrum en kväll i västra Stockholm. Till och med Sergels torg kan ligga övergivet, med bara soporna kvar.
Hälsingland är glesbygd men människorna där håller landskapet öppet. Hälsingland finns – också utanför bilderna av det.

Jag kan ibland titta till Åke Hasselgårds oansenliga gravsten vid Bollnäs kyrka och rysa inför minnesstenen över de 13 döva barnen som drunknade i Warpen 1896.

Ny artikel
SLAS SKA VI OCKSÅ MINNAS!

Riktiga vänner blev vi egentligen inte, men jag kände Slas, det vill säga författaren, konstnären och söderkisen Stig Claesson. Hans polare sa Stig och inte Slas, och jag hamnade en tid i kanten av den kretsen.

1966 blev jag regiassistent åt Janne Halldoff när han gjorde ungdomsfilmen ”Livet är stenkul”, ingen lysande rulle men under inspelningen träffade jag Slas. Han hade skrivit manus och kom då och då och kollade om Janne skötte sig. Inspelningsdagarna brukade sluta prick 17, och då drog Janne och jag med Inger Taube, som spelade huvudrollen, till Operabaren där Slas ofta tillstötte. En scen är faktiskt inspelad på Baren där jag sitter statist bland Slas, målaren Lage Lindell och skådisarna Keve Hjelm och Bengt Ekerot. Jag hade ett par repliker, som givetvis klipptes bort.

En dag kom Slas och visade filmgänget ett porträtt han målat av Halldoff. Den tavlan vill jag köpa, sa jag utan att tänka mej för. Jag försörjde mej som filmrecensent och var pankare än en kyrkråtta. Okej, sa Slas, du får köpa den på krita, 30 spänn i månaden. Akta vad noggrann jag var med avbetalningarna. Det var mitt första konstköp och porträttet har jag kvar.

Annars kunde Slas vara nyckfull och småtaskig mot omgivningen. En kväll satt en kvinnlig kollega till mej med vid bordet. Va sysslar en sån som du med då? undrade Slas släpigt. Jag jobbar på Expressen, svarade tjejen. Det ser du verkligen ut för, sa Slas surt.

Problemet med Stig Claesson var hans periodsupande och spritmissbruket drabbade främst familjen. Sonen Nils gav häromåret ut boken ”Blåbärsmaskinen”, där det avslöjas att folkkäre Slas plågade barnen och hustrun med elakheter och sin hänsynslösa självupptagenhet. Uppgörelsen väckte rabalder och kan sägas ha korrigerats av Niklas Rådström med sin oromantiserade vänbok ”Stig”.

Småningom flyttade jag till ett höghus i Tanto på Söder. I samma hus bodde Slas med sin hustru Taki, som sades vara indian från Kanada. Hon var trevlig men anonym. Jag undvek oftast Slas sarkasmer men ibland råkades vi på bio. Slas gillade boxning och amerikanska B-filmer och han blev belåten när jag förklarade att ”Streetfighter” med Charles Bronson var en häftig rulle. Du verkar ha bra koll, sa Stig.

När jag bad honom teckna av Årstabron så gjorde han det för en schysst slant. Snart började han prata om Hälsingland och Mekrossla där konstnären John Sten växt upp. På 50-talet köpte Sven Erixson, X:t, torpet som Slas fick låna. När man bytte ut den gamla läkten, spikade Slas ihop ett kors som han lär ha skickat med minfartyget HMS Carlskron till Bali där John Sten dött i kolera. Vet någon om korset står kvar på hans grav? Stigs aska är spridd vid en sjö i Västergötland.

Ny artikel
HILLSTAS ALLMOGESKATTER MÅSTE RÄDDAS!

Bråken kring träslotten börjar likna ett hälsingeslagsmål. Blir de snickarglada hälsingegårdarna någonsin ett världsarv? Härförleden avslöjade kulturjournalisten Anders Jansson i en artikel hur arrogans och inkompetens präglat projektet: alltför många sturiga gårdsägare och beskäftiga byråkrater är inblandade.

Själv hävdar jag att Ystegården i Hillsta är det verkliga världsarvet som absolut inte får förspillas.

1969 dog sista ättlingen till Ystegården, Hälsinglands äldsta fyrbyggda gammelgård med anor från 1600-talet. Den ligger i Hillsta by i Forsa socken. Framlidne finansmannen och storsamlaren Jonnie Dahlström från Bjuråker upptäckte den kulturhistoriskt värdefulla gården, fick en vision och köpte fastigheten med dess många allmogeföremål på en auktion som blivit legendarisk. Hillsta var hans livsprojekt där han samlade tiotusentals inventarier. Som mest ägde JD, som han kallade sig, 30-40 000 allmogeföremål. Efter hans katastrofala konkurs på 90-talet övertogs Ystegården av en stiftelse med ekonomiskt stöd av ”Hillstas vänner”.

– Nu kan jag lugnt gå in i min ”hög” när jag vet att Hillsta är räddat, förklarade JD för mej. Han var stukad men fortfarande morsk. Helt kunde han inte släppa Hillsta och gästspelade ibland som suverän guide på gården.

Men ”vännerna” svek när driftkostnaderna blev för höga, styrelsen hoppade av, EU-bidraget försvann, Hudiksvalls kommun är kallsinnig och länsstyrelsen i Gävleborg har lämpat över huvudmannaskapet till länsstyrelsen i Dalarna! Intresset för att bevara Hillsta intakt är svalt i vårt län.

Nu hotar i stället ”permutation”, alltså förändring av stiftelsen, så att man kan sälja allmogeföremål och betala en bankskuld på en och en halv miljon kronor. I värsta fall måste hela gården säljas. Kammarkollegiet säger nej till försäljning, men nya styrelsen har överklagat. Tala om att förskingra en kulturskatt.

Jag har pratat med några personer som verkat för att bevara Hillsta. De är uppgivna och anser att bara gårdens 600 unika originalföremål bör bevaras. Men ingen vill länsa Hillsta. Däremot kan mycket av JD:s samlingar auktioneras ut, till exempel finns där mängder med textilier, över hundra Delsbokoftor, hundratals kopparkärl, otaliga selkrokar etc. Det är ”opåtagligt”, säger en auktionist, där finns för mycket ”lösöre” och samlingen är ohanterlig utan en katalog. Dessutom ska JD ha plockat med sig många rara föremål: fint målade bandskedar och rockhuvuden, landskapets alla sockensigill med mera.
Vart de värdefulla sakerna tagit vägen vet nog bara Dahlströms familj.

Kan en ny miljonär rädda Hillsta igen? Knappast. Här måste riksintresset gripa in. Fast alliansregeringens stöd till allmogekultur är spinkigt. Låt oss börja med en länsinsamling till Hillsta!
FOTNOT:
Jonas Sima gjorde 2004 en TV-dokumentär om Ystegården och Jonnie Dahlströms samlargärning, ”Storsamlaren på Hillsta”, med JD som ciceron.
Den kan beställas som dvd-film på www.sima.nu

Ny artikel:
HISTORIEN OM NYA HÄLSINGEFLAGGAN

Det finns en förarglig flagga som spritt sig som ogräsfrön i Hälsingland. Man kan numera se den vaja överallt i landskapet: från flaggstänger, på väggar och husknutar, på sommarstugor och båtar.

Själv har jag en liten flagga klistrad som dekal på min bil. Det är nya Hälsingeflaggan, en korsflagga utan hälsingebockar. Vad är det för fasoner, fnyser förståndiga hembygdskämpar, vem har hittat på och lanserat den här fåniga landskapsfanan?

Här ska det avslöjas: upphovsmannen är bildkonstnären och poeten Bisse Thofelt, en gång bosatt i Bobygden och som många minns för hans eviga vävda pannband.

Egentligen är flaggan Hälsinge Akademis fel. Bisse, som gick ur tiden i fjol 70 år ung, var en av stiftarna till kulturgruppen 1988. En tid efter akademins tillkomst presenterade Bisse oväntat ett förslag till en landskapsflagga. Han ansåg att den gamla symbolen eller heraldiken för landskapet, med en gyllene hälsingebock mot svart bakgrund, var förlegad. I täten för en ny fana borde akademin gå!

Men Bisses flaggförslag väckte liten entusiasm i kamratkretsen, flera ledamöter var klart emot att lansera en korsflagga. Hälsingemålaren Mårten Andersson framhöll att en ny flagga måste godkännas av riksheraldikern. Det är nämligen mycket noga med måtten, färgerna och symbolerna i dessa sammanhang – och Bisse hade skapat sin flagga efter eget huvud.

Flaggan har ett mörkgult kors på mörkblå botten. Korsets ytterkanter har en röd bård. Det gula står enligt upphovsmannen för solen och hjortronen; det röda för lingonen, blodet och hjärtat; det blå för himlen, de blå bergen, sjöarna och poesin.
Vad Bisse inte tänkt på var att flaggan påminner om Ålands flagga, fast tvärtom med röd-gult kors på blå botten, vilket förvirrat många, särskilt sjöfarande.

Hälsinge Akademi tog alltså inget beslut om att föra fram en ny landskapsflagga, som inte kan godkännas av expertisen. Däremot tyckte ledamöterna att Bisse prototyp – framställd hos flaggfabriken Svanen i Gävle – kunde användas som gruppens egen flagga. Så nyttjas också flaggan, som pryder akademins högtider och kulturarrangemang

Men se, av föreningsfanan blev ändå en landskapsflagga!
Till akademiledamöternas förvåning och kanske bestörtning kom Bisse flagga att snabbt spridas över Hälsingelandet. Förmodligen bidrog flaggfabriken till effekten när den sydde upp flaggan i olika storlekar.

I dag kan man se fanan hänga i byar och tätorter. Båtfolk flaggar med den, affärsmän hänger upp den utanför butikerna, campingvärdar hissar den över sina anläggningar, presentbodar säljer flaggan som turistsouvenir eller typisk hälsingegåva. Bisses landskapsflagga är på väg att bli den officiella Hälsingeflaggan. Vad kan nu stoppa dess otillbörliga utbredning?

Hälsinge Akademi kan bara konstatera faktum och beklaga att Bisse inte tog patent på sin skapelse och att kulturgruppen inte har royalty på försäljningen. Kamraterna bidrar själva till spridningen när de uppvaktar varandra med ”akademifanan” på bemärkelsedagar.

Så kan det gå när en flagga inte halas i tid.


SNODDAS FÅR VI HELLER INTE GLÖMMA!

Apropå ett 30-årsjubileum

Varför hyllar vi inte 30-årsminnet av Gösta Snoddas Nordgrens död?
I hans hemstad Bollnäs är Per Nilsson-Östs Snoddasmonument borttagit från Brotorget och ligger nerpackat hos tekniska förvaltningen. Torget som skandalöst såldes till en oseriös entreprenör ligger ödelagt, men har köpts tillbaka av kommunen. Vad händer då med Snoddasstatyn?

Personligen tycker jag att monumentet, som det en gång stod så het strid om, ska flyttas med vattenfall och allt till Långnäsparken och sättas upp nära Varpen.
Sedan kan det bli återinvigning. Men det lär inte bli samma folkfest som i augusti 1984 då drygt ett par tusen bollnäsbor stod på torget och hörde Lennart Hyland hålla tal varpå Snoddas hustru Britta avtäckte minnesverket.

Snoddas har inte blivit en stor man i Bollnäs och ingen profet i Hälsingland. Kanske handlar det om jantelagen eller om att Snoddas själv alltid betraktade sig som vem som helst. Köpmän i staden har gjort tafatta jippoförsök med Snoddas som varumärke, bandyklubben har inte arrangerat en Snoddasturnering, hembygdskämpen Lars-Holger Röstlunds Snoddasmuseum har aldrig permanentats. Synd och skam? Kanske, men Snoddas överlever. Minnet av Snoddas finns kvar, framför allt i landsbygderna. Men jag hörde nyligen när jag passerade ett dagis där jag bor i Stockholm att en unge skrek: ”Haderian, hadera, doppa Snoddas i chokla!”

Nu är det 30 år sedan Snoddas gick ur tiden.
Han avled oväntat under en turné den 18 februari 1981, endast 54 år gammal. Snoddas fick en massiv hjärtattack när han spelade innebandy i Vänersborg och var död redan när han slog i golvet.
Det blev stora rubriker i kvällstidningarna. Snoddas var inte bortglömd, eftersom han aldrig övergett sin publik när den åldrats. Efter de hysteriska succéåren då kvinnor kunde kyssa han skitiga Folka, fortsatte Snoddas att turnera livet ut, nu till sjukhem, servicehus och ålderdomshem.

Många tycker som jag att Snoddas sjöng mycket vackert. Han textade väl och trodde på sina sånger om naturen, flottare vid Ljusnans stränder och ”barndomshemmet”. Sångerna hade ofta anknytning till hans egen hälsingemiljö. Känslan för sitt ursprung förlorade han aldrig. Detta förstod människorna.

Den högbrynta ringaktning som ”tönten” Snoddas fortfarande kan möta bland urbana intellektuella tror jag är ett vanligt uttryck för den gängse antagonismen mellan stad och land, mellan folkkultur och finkultur. I landsorten beundrade man tvärtom hans enkla rättframhet.

Fast jag är inte säker på att alla betraktade Snoddas som en stor artist, utan många såg i honom en person som företrädde publikens egen dröm om framgång, upphöjdhet och enkelhet. Man ville vara som han!
Jag tror att bohemen Snoddas fortfarande hos många uppfattas som ”en av oss”. Hans naturstil påminner om ett minne som är på väg att blekna bort och som man vill hålla kvar. Snoddas blir helt enkelt gripande. Eller som hans sångarkamrat Arne ”Rosen” Qvick i Växbo sammanfattat fenomenet: ”Snoddas var någonting som folk behövde just då!

Ny text:
Läs minnesorden över Bisse Thofelt:

PANNBANDET VAR BISSES STAMMÄRKE

Min gode vän och kamrat i Hälsinge Akademi är död.
Bildkonstnären och poeten Bisse Thofelt, Höganäs, avled på Ängelholms sjukhus efter en hjärnblödning den 19 april i 2005 en ålder av 70 år. Han sörjes närmast av sin hustru Ulla-Britt och döttrarna Lotta och Frida med familjer.

Bisse Thofelt var för oss kamrater en stor och varm nallebjörn – sin egen nalle Lillherne bar han ständigt med sig i sin ränsel. Hans sista bok, ”Lille Herne och Livsträdet” 2008, är en hyllning med fantastiska färgbilder till denne filosofiska huvudfigur i Bisses eget existentiella universum befolkat av sagans alla djur.
Bisse var en romantiker men med sina jättesandaler (storlek 47) stadigt i hälsingejorden; och senare i den skånska myllan, dit han utvandrade efter hårda vintrar och klen konstmarknad i hembygden. Att han var uppvuxen i Djursholm var en omständighet utanför hans kontroll.
Och han vägrade bestämt att ingå i den militära femkampstradition där såväl hans far översten som en bror vunnit lagrar som världsmästare. Nu var ju Bisse till staturen heller ingen idrottstyp! Till en början utbildade han sig till ingenjör innan han insåg att hans håg låg åt konsten, och han sökte och kom in på konsthögskolan Mejan.

När Bisse och hustrun Majan flyttade upp som gröna-vågare på 70-talet till Hälsingland och bokstavligen grävde ner sig i Bobygden – i sin jordlya fostrade de två döttrar – väckte det förundran och förargelse. Hälsingarna fann dock snart att Bisse Thofelt var en vänsäll och humoristisk person som förtjuste omgivningen med sin konstnärslook: Långt pagehår som Prins Valiant och med sitt eviga delsboband kring pannan. Många har undrat: tog han någonsin av sig pannbandet? Jodå, när han gick till bädds i sin nattskjorta, och kunde då likna den Vandrande vålnaden utan Fantomendräkt. Utan band ingen Bisse!

Bisse Thofelt var en ljusets målare och en vatteninspirerad konstnär. Med kraftfulla penseldrag fick han havet att häftigt skumma och svalla. Dessa blå målningar och akvareller blev hans signatur. Men han ville vidare och kom också att ägna sig åt skulptur. Han gjorde märkligt dansande maskiner och svävande mobiler, ren teknisk magi. I sina fantasirika ”drömskåp” kunde han plocka in sina gamla leksaker och leka barn på nytt, liksom i sin livsberusande Ansjovisklubb som han förevigat i ”Ansjofiskens bok” 1996. Bisse var en naivist men medveten om sina korrespondenser med folkkonsten och modernismen. Han var också en flitig utställare i riket och utomlands.

När Bisse inte beflitade sig i ateljén skrev han egensinnig poesi, där de viktiga orden skrevs med Stor Bokstav. Han gav ut flera diktsamlingar, vackrast är konst- och diktboken ”Vinden Flyger Mina Drömmar” 2004. Också när han debatterade kulturfrågor var poesin aldrig långt borta. Ett inlägg kunde ofta börja med ett poetiskt utrop: ”Vad är en Människa? Är hon en maskin eller en Dröm, en Ande en Själ?”
Magnifikast var Bisse som diktuppläsare då han röt fram sina lyriska eruptioner och sköt ut diktlappar över publiken med sin ”Poesikanon” – maskinen finns nu i Dunkers kulturhus i Helsingborg.

1988 var Bisse Thofelt med och stiftade kulturgruppen Hälsinge Akademi, där han lagt ner mycken omsorg och varit stor glädjespridare. Vi hans vänner i kretsen ska alltid minnas honom som den Bästa Kamraten.


Läs om mötet med legenden Lillian Gish:

JAG GICK ARM I ARM MED FILMHISTORIEN!

Jag är nog en filmnörd, alltså en person som älskar film intill vanvett. Jag har sett mycket film – minst en film varje dag – jag vet mycket om film, och jag bandar och samlar på alla sorters filmer. Mitt Videotek med filmer räknar idag över 4000 långfilmer, oräknat dokumentär, kortfilmer, porträttfilmer. Dessutom finns där över 60 egna produktioner. Inte många slår den filmsamlingen!

Numera samlar jag på svåråtkomliga filmer, som klassiska stumfilmer. Mina senaste fynd är Victor Sjöströms amerikanska The Scarlet letter, Erich von Stroheims Glada änkan och Queen Kelly samt D W Griffiths Broken Blossoms. Jag har hittat rara filmer som Bunuels mexikanska Robinson Crusoe och Howard Hawks Red River. Halvgamla filmer kan också vara svåra att få tag i, som Ingmar Bergmans Sånt händer inte här (han själv avskydde den), Bo Widerbergs Joe Hill (som producenten stoppat), Fords irländska humoresk Han vilda fru. Jag har kommit över den åtråvärda tjeckiska Extas från 1933, där Hedy Lamarr gör filmhistoriens första helt avklädda nakenscen. Hennes svartsjuke man köpte upp alla filmkopiorna, men någon rulle måste ha räddats!

Jag letar febrilt efter Teresa där min ungdoms filmförälskelse Pier Angeli spelar italiensk soldathustru i USA. Filmen är producerad av MGM i Hollywood, regisserad av välkända Fred Zinnemann och helt försvunnen. Jag såg filmen på Fenix i Ljusdal 1954 och en gång i TV – därefter är den spårlöst borta. Var och varför?

Det finns filmsamlare i hemliga klubbar på Nätet. Medlemmarna kan byta filmklenoder och ladda ner från fantastiska listor. Min tandläkare Jochen i Johanneshov har IT-nycklar till dessa exklusiva kretsar. Han fixar fram franska klassiker med Jean Gabin med mera och fyller också mina hål i filmsamlingen.

Just nu samlar jag på stumfilmstjärnan Lillian Gish, antagligen 100 år när hon dog 1993 i New York. Hon filmdebuterade 1912 och slog igenom i Griffiths märkliga Nationens födelse 1915. Ännu märkligare är att jag har träffat henne och gått arm i arm med filmhistorien. För så ung är filmkonsten att vi som varit med en tid har kunnat möta flera av pionjärerna, om vi haft tur.

Det är filmfestival i Moskva sommaren 1969. En dag blir det bussutflykt till en kolchos för oss festivalbesökare. Som vanligt är jag sent ute och slänger mej ned på enda lediga platsen, bredvid en liten tant. Damen visar sig vara Lillian Gish. Stumfilmstjärnan är festivalens hedersgäst och hennes bästa film Broken Blossoms ska specialvisas. Hon säger att det är roligt med en svensk cineast som inte är blyg, och hon börjar prata om Victor Sjöström för vilken hon gjorde Den röda bokstaven och Stormen i slutet på 20-talet. Har du sett dom? Jag blir generad – först nu har jag sett filmerna!

Sedan spatserar vi tillsammans, arm i arm, i de väldiga jordgubbsfälten. En babusjka bjuder oss på bär och niger djupt. Jag minns att jag tyckte att Lillian Gish var mycket söt.


Läs också om Harry Schein:
VEM VAR EGENTLIGEN HARRY SCHEIN?

Man kan inte så noga veta med Harry, kan Nalle Puh ha sagt om invandraren,
författaren, filmdirektören, debattören, bankdirektören, kulturpolitikern, filmkritikern, kemiingenjören, polemikern, förargaren, bråkmakaren, tennisspelaren, krönikören, elitisten, schackspelaren, äkta maken, ensamvargen, den exhibitionistiske socialdemokratiske miljonären, med mera.

När jag var ung filmjournalist i gamla Stockholms-Tidningen och därefter i Expressen och tidskriften Chaplin, hade jag åtskilliga duster med Harry Schein, den här perioden en mäktig och despotisk chef för Svenska Filminstitutet.

Harry uppträdde som en giftig debattör och var en tuff motståndare för alla. Det var lätt att hamna i gräl med honom, och det var inte helt enkelt att klara sig i en pennfejd med en sådan vinnarskalle.

Jag angrep honom ganska ofta i mina filmkrönikor i Expressen – och fick förstås råsopar tillbaka. Tack vare Harrys obändiga behov av att knacka ner varje filmlymmel som stack upp, fick man ju själv som färsk skribent medieljus på sig. Min pappa i Ljusdal blev så uppretad av Scheins tasksparkar mot mig att han hotade med att ta tåget till Stockholm och klå upp honom!

Scheins kom ursprungligen från Österrike och föddes som Harry Leo 1924 i ett välbärgat socialdemokratiskt hem.15-årig anlände han 1939 till Sverige, hitskickad från Wien av sin judiska mor som vill rädda sonen undan nazisternas förföljelser. Den Mosaiska församlingen i Stockholm hjälpte till med flykten. I passet hade han ett rött J stämplat. Först fick han arbeta som dräng hos en jordbrukare i Småland. Därefter pluggade han på NKI, läste till kemiingenjör, fick jobb som vattenanalytiker, gjorde en uppfinning och köpte småningom ett företag i vattenreningsbranschen, som han sålde till Bonniers – enligt myten ska han ha grundlurat Abbe Jr – och skapade sig en förmögenhet, vid 35 års ålder.

När Harry Schein blivit ekonomiskt oberoende kallade han sig ogenerat miljonär och började skriva filmkritik i Bonniers Litterära Magasin, BLM. Han hade snabbt erövrat det nya språket och lyckades mirakulöst bli en ledande svensk debattör och författare. Som grädde på moset byggde han sig en drömvilla i Danderyd och gifte sig 1959 med en vacker filmstjärna, Ingrid Thulin.

Framför allt har Harry Scheins sammansatta personlighet fängslat mig, hans klassresa som centraleuropeisk flykting och hur han slog sig fram till en social tätposition i ett nytt land. Men mitt förhållande till Schein blev komplicerat. Harry var chef för Filminstitutet lika länge som jag var aktiv filmkritiker, 1963-1977. Helst hade han sett att jag slutat skriva om film, och om Schein, långt tidigare. Det gick så långt att han gjorde ett fult försök att få mig avskedad från tidningen, i varje fall är det vad en kollega berättat.
Kanske är historien om min åtrådda sorti från Expressen bara en idé som flög ur Harry Schein vid groggbordet på Hotel Carlton i Cannes; eller vid schackbrädan.
Men så lättsparkad var jag inte!

JONAS SIMA medverkar i boken ”Citizen Schein” (KB-förlaget, 2010) där en rad vänner och skribenter berättar om fenomenet Harry Schein (död 2006) och analyserar hans gärning, som omfattade mycket mer än hans verksamhet i filmvärlden.
Boken har blivit en jätteframgång och uppmärksammades i alla medier. Boken har utkommit i en andra reviderad upplaga.

Jonas@sima.nu

Läs minnesteckningen över
JANNE AV EGYPTEN

Jan Signeul avled den 2 januari 2010 i Stockholm i en ålder av 72 år. Han efterlämnar närmast hustrun Kerstin Ekstrand och döttrarna Carolina, Anna och Lotta med familjer.

Den mångbegåvade äventyraren och konstkännaren Jan Signeul – en sann polyhistor – har lämnat såväl Egypten som livet.
Han var en originell hälsing som slog sig ner i faraonernas land för att bland annat få tillgång till det återuppståndna biblioteket i Alexandria. Där forskade han för en planerad bok om Carl Wilhelm von Gerber – trävaruhandlare, agent för primusköket i Egypten och svensk generalkonsul i Alexandria 1925-51. Gerbers dramatiska öde slutade med att han 1959 hittades mördad i badrummet i sitt eget palats som numera inhyser Svenska institutet. Gerber föddes 1883, växte upp i Sölvesborg och tog studenten i Kristianstad 1902. Janne hann publicera ett par artiklar om gåtan i Alexandria – bl a i Kristiandsbladet (14 nov 2009) – men skulle avsluta sitt arbete när en stroke fällde honom.

Jan Signeul tillbringade fem år i Egypten med sin Kerstin och lotsade där många svenskar till pyramiderna och kungagravarna längs Nilen, och till Nobelbiblioteket i Alexandria.
Det vore en underdrift att påstå att Janne var en speciell färdledare på de konstresor han ledde i Egypten. Oavbrutet pratande och skämtande, ständigt rökande, ofta intagande ”medicin” ur en fältflaska, slog han också den egyptiska omgivningen med häpnad. Bisarr, orientaliskt vänlig och med stor kunskap förde han kulturturister från tempel till tempel, museum efter museum, till Kairos basarer och hotell som sett sina bästa koloniala dagar.
Janne kallade sig hellre ”vilseledare” och höll i gång när vi andra slokade i hettan, då skorna skavde, kamelerna krånglade och månglarna var för närgångna. Han kunde fixa allt.

Janne Signeul liknade den klassiska äventyraren, ständigt på resa. Ingen visste riktigt vad denne konstvetare försörjde sig på. Han kunde dyka upp på de mest oväntade ställen. Tidvis var han ”curator” och ordnade utställningar t ex åt Olle Bonniér. Han körde ut bröd på mornarna när han blivit hemmaman för att stötta sin dåvarande hustru Lena Wennberg i hennes karriär på SVT.
Jag kände Janne från vår uppväxt i Ljusdal, vi erövrade samtidigt den ”grå mössan” vid samrealskolan. Sedan dess har våra livsstigar emellanåt korsats. För åtskilliga hälsingar är Janne känd som ordförande för Helsinge Gille i Stockholm, som han basade för med bravur under några år. För sin gärning tilldelades han Hälsinge Akademis kulturbelöning. I Alexandria startade han en filial till Gillet (tre medlemmar) och i Kairo (fem medlemmar).

Familjen Signeul med franska rötter har funnits länge i Hälsingland. Jannes håg stod till kulturen och inte till spik och trävaror som hos järnhandlardynastin i Ljusdal. När ATP:n blev usel flyttade han till Alexandria: ”Så jag kan behålla min standard”, förklarade livsnjutaren. I Egypten skulle han stanna ”tills döden skiljer mej åt”!
Men han hade nya resor inplanerade, och nya uppdrag. Alla vännerna trodde han var den evige överlevaren.
Vår bestörtning över hans död är lika stor som vår saknad.

jonas@sima.nu