Deckare

Portföljen plötsligt bara stod där, en svart dokumentportfölj lutad mot en buske utanför vår port. Jag förmodade att en granne varit tankspridd när han lastat ur bilen och lyfte in portföljen i entrén. När ingen hämtat den ställde jag den demonstrativt vid hissen.

Men portföljen stod kvar.
Då tog jag portföljen in till mig och öppnade den. Innehållet var inte särskilt explosivt: program om travhästar och lopp på Solvalla. Ett spår fanns dock, på en person med ett känt poetiskt efternamn. Jag sökte på Eniro och hittade personen i Västerås. Jovisst, mannen med det berömda diktarnamnet hade besökt Solvalla och under tävlingarna hade någon brutit sig in i hans parkerade bil. En summa pengar som han inte hunnit spela bort hade stulits. Några kontakter i mitt bostadsområde hade portföljägaren aldrig haft, försäkrade han.

Hur hade då portföljen hamnat utanför min port?

Senare hittades en väska med inbrottsverktyg i en annan port. Någonting skumt var kanske på gång? Här har du uppslaget till en deckare, föreslog en granne entusiastiskt. Tänk om portföljen innehållit en terroristbomb! Skriver du en bok vill jag ha ett signerat exemplar.

Jag erinrar mig en liknande händelse. För ett antal år sedan hyrde jag en arbetslya. En natt bröt en inbrottstjuv upp ett fönster och klättrade in i lokalen. Ingenting tycktes stulet. En tid efteråt knackade en person på med en dokumentportfölj i handen. Han hade öppnat portföljen, det hade varit lite spännande, berättade portföljbäraren.:”Tänk om den exploderat!”
Jodå, det var min portfölj, fylld med tidningsklipp om Snoddas. Inget stort säljvärde på svarta marknaden precis.

Varför tror människor att det ska ligga bomber i upphittade portföljer? Förmodligen för att de läser för många deckare. Såsom hälsing och uppvuxen med ”bandyportföljer” förväntar jag mig i dylika situationer finna en termos med kaffekask.

För länge sen tänkte jag skriva deckare om en ung journalist som gick från lokalpressen till rikspressen och på sin tidningsbana hamnade i hotfulla äventyrligheter. Historierna skulle vara både roliga och spännande. Första intrigen hade jag i det närmaste klar. Men annat kom i vägen. Min kollega Liza Marklund på Expressen kom före med sin kvinnliga polisreporter, annars hade ju jag blivit miljonär!

I dag vimlar det av deckardrottningar och deckarkungar. Jag läser inte deras böcker, men ibland lyssnar jag på Håkans Nessers och Henning Mankells talböcker under bilresor. Nesser skriver bäst, Mankell är för bloddrypande. I ”Kinesen” figurerar Hotell Temperance i Hudik. Den miljöbeskrivningen saknar närvarokänsla. Det finns också hälsingedeckare, t ex av snabbskrivaren Kjell E.Genberg och historikern Olle Häger.

Varför läser folk alla dessa deckare, många inte bättre än Sigge Starks kioskböcker, i stället för så kallad god litteratur? Tja, deckarna är väl som att äta lösgodis: lättviktigt, lättuggat och lättsmält.

jonas@sima.nu


BOLLNÄS FINNS FORTFARANDE!

Hur står det till med Bollnäs, frågar jag mej efter en besynnerlig text i Dagens Nyheter (27/5) om stängningsdags i Bollnäs – apropå en aktuell fotoutställning i Kulturhuset av Jens Assur (uppvuxen i Bollnäs, Hudiksvall och Stora Blåsjön) med bilder av ett folktomt Bollnäs.

Artikelförfattaren Sverker Sörlin (miljöhistoriker i Umeå) har kanske gjort ett kort besök i Bollnäs och skådat Brotorgets ödeläggelse, sett att Snoddasmonumentet är borta och att målaren Mårten Anderssons konstscen ska flyttas. Där finns ingenting där mera. Han förfäras.

Men bollnäsborna finns ju kvar, utanför Assurs folktomma bilder, och är förbannade på godtrogna kommunalgubbar och opålitliga danska entreprenörer. Sega hälsingar ger inte mycket för tappade sugar. Halva Bollnäs demonstrerade när sjukhuset hotades med nedläggning. Nå, det kanske sviktar i Bollnäs liksom i övriga Hälsingland, men man håller emot. Landsbygden angår oss ännu, men konkurrenskraften avgör om hela Sverige ska leva.

Mina hälsingerevir är Hudiksvall och Ljusdal, fast i Bollnäs har jag varit en hel del. Två mostrar har jag haft i stan, den ena blev över 90 och bodde på slutet i Karlslund – bästa äldreboendet jag sett. Den andra, också född i Ljusdal, blev efter flytten fanatisk lokalpatriot. Retade jag henne med att hålan Ljusdal i varje fall är bättre än hålan Bollnäs, gick hon direkt till motattack. Jag har en kusin som är bondmora i Wäxsjö, en annan har sommarstuga vid Warpen. Inte minst har jag filmat i kommunen: Snoddas, jazzlegenden Åke Hasselgård, arbetarförfattaren Karl Rune Nordkvist, konstnären Fritjof Strandberg som målade själens insida. De är döda nu, men kulturen lever i Bollnäs.

Besökte inte Sverker Sörlin det välskötta biblioteket, den aktiva Konsthallen, folkhögskolan med sitt teaterliv, Helins generationssäkrade bokhandel – en av Norrlands bästa boklådor. Träffade han inte kulturpersoner som verkar i kommunen: väldige Mårten Andersson målar sina hälsingekurbitser i Freluga, paret Anna-Clara och Thomas Tidholm skriver flitigt i Arbrå, Stefan Daagarsson med sitt välbesökta konstgalleri i egen gård, eldsjälen Helena Ehrstrand med sin Viksjöforsbalett , författaren Kerstin Svevar som driver skrivarlinje för unga. Och många andra som kämpar. I Kulturkvarteret kring Folkets hus, nu med Stor scen, är det full sving och det är drag i musiklivet vid Ljusnan. Dessutom har stan ett av jordens bästa bandylag.

Orten Bollnäs är ingen ”utrotningshotad art”, som Assur-Sörlin beskriver den. Nog överlever Bollnäs, liksom hela vårt landskap! Än så länge, måste man lägga till i denna dystopiska tid.

Jens Assurs bollnäsbilder ser ödsliga ut – mer uttryck för ett själstillstånd än en dokumentär manipulation. Hans bild är just hans bild. Det kan vara skillnad mellan ”platsen” och ”bilden” av platsen. Det är exempelvis också ödsligt i Blackebergs centrum en kväll i västra Stockholm. Till och med Sergels torg kan ligga övergivet, med bara soporna kvar.

Hälsingland är glesbygd men människorna där håller landskapet öppet. Hälsingland finns – också utanför bilderna av det.


Läs minnesorden över Bisse Thofelt:

PANNBANDET VAR BISSES STAMMÄRKE

Min gode vän och kamrat i Hälsinge Akademi är död.
Bildkonstnären och poeten Bisse Thofelt, Höganäs, avled på Ängelholms sjukhus efter en hjärnblödning den 19 april i en ålder av 70 år. Han sörjes närmast av sin hustru Ulla-Britt och döttrarna Lotta och Frida med familjer.

Bisse Thofelt var för oss kamrater en stor och varm nallebjörn – sin egen nalle Lillherne bar han ständigt med sig i sin ränsel. Hans sista bok, ”Lille Herne och Livsträdet” 2008, är en hyllning med fantastiska färgbilder till denne filosofiska huvudfigur i Bisses eget existentiella universum befolkat av sagans alla djur.
Bisse var en romantiker men med sina jättesandaler (storlek 47) stadigt i hälsingejorden; och senare i den skånska myllan, dit han utvandrade efter hårda vintrar och klen konstmarknad i hembygden. Att han var uppvuxen i Djursholm var en omständighet utanför hans kontroll.
Och han vägrade bestämt att ingå i den militära femkampstradition där såväl hans far översten som en bror vunnit lagrar som världsmästare. Nu var ju Bisse till staturen heller ingen idrottstyp! Till en början utbildade han sig till ingenjör innan han insåg att hans håg låg åt konsten, och han sökte och kom in på konsthögskolan "Mejan".

När Bisse och hustrun Majan flyttade upp som gröna-vågare på 70-talet till Hälsingland och bokstavligen grävde ner sig i Bobygden – i sin jordlya fostrade de två döttrar – väckte det förundran och förargelse. Hälsingarna fann dock snart att Bisse Thofelt var en vänsäll och humoristisk person som förtjuste omgivningen med sin konstnärslook: Långt pagehår som Prins Valiant och med sitt eviga delsboband kring pannan. Många har undrat: tog han någonsin av sig pannbandet? Jodå, när han gick till bädds i sin nattskjorta, och kunde då likna den Vandrande vålnaden utan Fantomendräkt. Utan band ingen Bisse!

Bisse Thofelt var en ljusets målare och en vatteninspirerad konstnär. Med kraftfulla penseldrag fick han havet att häftigt skumma och svalla. Dessa blå målningar och akvareller blev hans signatur. Men han ville vidare och kom också att ägna sig åt skulptur. Han gjorde märkligt dansande maskiner och svävande mobiler, ren teknisk magi. I sina fantasirika ”drömskåp” kunde han plocka in sina gamla leksaker och leka barn på nytt, liksom i sin livsberusande Ansjovisklubb som han förevigat i ”Ansjofiskens bok” 1996. Bisse var en naivist men medveten om sina korrespondenser med folkkonsten och modernismen. Han var också en flitig utställare i riket och utomlands.

När Bisse inte beflitade sig i ateljén skrev han egensinnig poesi, där de viktiga orden skrevs med Stor Bokstav. Han gav ut flera diktsamlingar, vackrast är konst- och diktboken ”Vinden Flyger Mina Drömmar” 2004. Också när han debatterade kulturfrågor var poesin aldrig långt borta. Ett inlägg kunde ofta börja med ett poetiskt utrop: ”Vad är en Människa? Är hon en maskin eller en Dröm, en Ande en Själ?”
Magnifikast var Bisse som diktuppläsare då han röt fram sina lyriska eruptioner och sköt ut diktlappar över publiken med sin ”Poesikanon” – maskinen finns nu i Dunkers kulturhus i Helsingborg.

1988 var Bisse Thofelt med och stiftade kulturgruppen Hälsinge Akademi, där han lagt ner mycken omsorg och varit stor glädjespridare. Vi hans vänner i kretsen ska alltid minnas honom som den Bästa Kamraten.


Läs om mötet med legenden Lillian Gish:

JAG GICK ARM I ARM MED FILMHISTORIEN!

Jag är nog en filmnörd, alltså en person som älskar film intill vanvett. Jag har sett mycket film – minst en film varje dag – jag vet mycket om film, och jag bandar och samlar på alla sorters filmer. Mitt Videotek med filmer räknar idag över 4000 långfilmer, oräknat dokumentär, kortfilmer, porträttfilmer. Dessutom finns där över 60 egna produktioner. Inte många slår den filmsamlingen!

Numera samlar jag på svåråtkomliga filmer, som klassiska stumfilmer. Mina senaste fynd är Victor Sjöströms amerikanska The Scarlet letter, Erich von Stroheims Glada änkan och Queen Kelly samt D W Griffiths Broken Blossoms. Jag har hittat rara filmer som Bunuels mexikanska Robinson Crusoe och västernregissören John Fords Red River. Halvgamla filmer kan också vara svåra att få tag i, som Ingmar Bergmans Sånt händer inte här (han själv avskydde den), Bo Widerbergs Joe Hill (som producenten stoppat), Fords irländska humoresk Han vilda fru. Jag har kommit över den åtråvärda tjeckiska Extas från 1933, där Hedy Lamarr gör filmhistoriens första helt avklädda nakenscen. Hennes svartsjuke man köpte upp alla filmkopiorna, men någon rulle måste ha räddats!

Jag letar febrilt efter Teresa där min ungdoms filmförälskelse Pier Angeli spelar italiensk soldathustru i USA. Filmen är producerad av MGM i Hollywood, regisserad av välkända Fred Zinnemann och helt försvunnen. Jag såg filmen på Fenix i Ljusdal 1954 och en gång i TV – därefter är den spårlöst borta. Var och varför?

Det finns filmsamlare i hemliga klubbar på Nätet. Medlemmarna kan byta filmklenoder och ladda ner från fantastiska listor. Min tandläkare Jochen i Johanneshov har IT-nycklar till dessa exklusiva kretsar. Han fixar fram franska klassiker med Jean Gabin med mera och fyller också mina hål i filmsamlingen.

Just nu samlar jag på stumfilmstjärnan Lillian Gish, antagligen 100 år när hon dog 1993 i New York. Hon filmdebuterade 1912 och slog igenom i Griffiths märkliga Nationens födelse 1915. Ännu märkligare är att jag har träffat henne och gått arm i arm med filmhistorien. För så ung är filmkonsten att vi som varit med en tid har kunnat möta flera av pionjärerna, om vi haft tur.

Det är filmfestival i Moskva sommaren 1969. En dag blir det bussutflykt till en kolchos för oss festivalbesökare. Som vanligt är jag sent ute och slänger mej ned på enda lediga platsen, bredvid en liten tant. Damen visar sig vara Lillian Gish. Stumfilmstjärnan är festivalens hedersgäst och hennes bästa film Broken Blossoms ska specialvisas. Hon säger att det är roligt med en svensk cineast som inte är blyg, och hon börjar prata om Victor Sjöström för vilken hon gjorde Den röda bokstaven och Stormen i slutet på 20-talet. Har du sett dom? Jag blir generad – först nu har jag sett filmerna!

Sedan spatserar vi tillsammans, arm i arm, i de väldiga jordgubbsfälten. En babusjka bjuder oss på bär och niger djupt. Jag minns att jag tyckte att Lillian Gish var mycket söt.

Läs också om Harry Schein:


VEM VAR EGENTLIGEN HARRY SCHEIN?

Man kan inte så noga veta med Harry, kan Nalle Puh ha sagt om invandraren,
författaren, filmdirektören, debattören, bankdirektören, kulturpolitikern, filmkritikern, kemiingenjören, polemikern, förargaren, bråkmakaren, tennisspelaren, krönikören, elitisten, schackspelaren, äkta maken, ensamvargen, den exhibitionistiske socialdemokratiske miljonären, med mera.

När jag var ung filmjournalist i gamla Stockholms-Tidningen och därefter i Expressen och tidskriften Chaplin, hade jag åtskilliga duster med Harry Schein, den här perioden en mäktig och despotisk chef för Svenska Filminstitutet.

Harry uppträdde som en giftig debattör och var en tuff motståndare för alla. Det var lätt att hamna i gräl med honom, och det var inte helt enkelt att klara sig i en pennfejd med en sådan vinnarskalle.

Jag angrep honom ganska ofta i mina filmkrönikor i Expressen – och fick förstås råsopar tillbaka. Tack vare Harrys obändiga behov av att knacka ner varje filmlymmel som stack upp, fick man ju själv som färsk skribent medieljus på sig. Min pappa i Ljusdal blev så uppretad av Scheins tasksparkar mot mig att han hotade med att ta tåget till Stockholm och klå upp honom!

Scheins kom ursprungligen från Österrike och föddes som Harry Leo 1924 i ett välbärgat socialdemokratiskt hem.15-årig anlände han 1939 till Sverige, hitskickad från Wien av sin judiska mor som vill rädda sonen undan nazisternas förföljelser. Den Mosaiska församlingen i Stockholm hjälpte till med flykten. I passet hade han ett rött J stämplat. Först fick han arbeta som dräng hos en jordbrukare i Småland. Därefter pluggade han på NKI, läste till kemiingenjör, fick jobb som vattenanalytiker, gjorde en uppfinning och köpte småningom ett företag i vattenreningsbranschen, som han sålde till Bonniers – enligt myten ska han ha grundlurat Abbe Jr – och skapade sig en förmögenhet, vid 35 års ålder.

När Harry Schein blivit ekonomiskt oberoende kallade han sig ogenerat miljonär och började skriva filmkritik i Bonniers Litterära Magasin, BLM. Han hade snabbt erövrat det nya språket och lyckades mirakulöst bli en ledande svensk debattör och författare. Som grädde på moset byggde han sig en drömvilla i Danderyd och gifte sig 1959 med en vacker filmstjärna, Ingrid Thulin.

Framför allt har Harry Scheins sammansatta personlighet fängslat mig, hans klassresa som centraleuropeisk flykting och hur han slog sig fram till en social tätposition i ett nytt land. Men mitt förhållande till Schein blev komplicerat. Harry var chef för Filminstitutet lika länge som jag var aktiv filmkritiker, 1963-1977. Helst hade han sett att jag slutat skriva om film, och om Schein, långt tidigare. Det gick så långt att han gjorde ett fult försök att få mig avskedad från tidningen, i varje fall är det vad en kollega berättat.
Kanske är historien om min åtrådda sorti från Expressen bara en idé som flög ur Harry Schein vid groggbordet på Hotel Carlton i Cannes; eller vid schackbrädan.
Men så lättsparkad var jag inte!

JONAS SIMA medverkar i nya boken ”Citizen Schein” (KB-förlaget) där en rad vänner och skribenter berättar om fenomenet Harry Schein (död 2006) och analyserar hans gärning, som omfattade mycket mer än hans verksamhet i filmvärlden.
Boken har blivit en jätteframgång och uppmärksammas i alla medier. Första upplagan är snart slut och en ny reviderad upplaga är på gång.

Jonas@sima.nu

Läs minnesteckningen över
JANNE AV EGYPTEN

Jan Signeul avled den 2 januari 2010 i Stockholm i en ålder av 72 år. Han efterlämnar närmast hustrun Kerstin Ekstrand och döttrarna Carolina, Anna och Lotta med familjer.
Den mångbegåvade äventyraren och konstkännaren Jan Signeul – en sann polyhistor – har lämnat såväl Egypten som livet.

Han var en originell hälsing som slog sig ner i faraonernas land för att bland annat få tillgång till det återuppståndna biblioteket i Alexandria. Där forskade han för en planerad bok om Carl Wilhelm von Gerber – trävaruhandlare, agent för primusköket i Egypten och svensk generalkonsul i Alexandria 1925-51. Gerbers dramatiska öde slutade med att han 1959 hittades mördad i badrummet i sitt eget palats som numera inhyser Svenska institutet. Gerber föddes 1883, växte upp i Sölvesborg och tog studenten i Kristianstad 1902. Janne hann publicera ett par artiklar om gåtan i Alexandria – bl a i Kristiandsbladet (14 nov 2009) – men skulle avsluta sitt arbete när en stroke fällde honom.

Jan Signeul tillbringade fem år i Egypten med sin Kerstin och lotsade där många svenskar till pyramiderna och kungagravarna längs Nilen, och till Nobelbiblioteket i Alexandria.
Det vore en underdrift att påstå att Janne var en speciell färdledare på de konstresor han ledde i Egypten. Oavbrutet pratande och skämtande, ständigt rökande, ofta intagande ”medicin” ur en fältflaska, slog han också den egyptiska omgivningen med häpnad. Bisarr, orientaliskt vänlig och med stor kunskap förde han kulturturister från tempel till tempel, museum efter museum, till Kairos basarer och hotell som sett sina bästa koloniala dagar.
Janne kallade sig hellre ”vilseledare” och höll i gång när vi andra slokade i hettan, då skorna skavde, kamelerna krånglade och månglarna var för närgångna. Han kunde fixa allt.

Janne Signeul liknade den klassiska äventyraren, ständigt på resa. Ingen visste riktigt vad denne konstvetare försörjde sig på. Han kunde dyka upp på de mest oväntade ställen. Tidvis var han ”curator” och ordnade utställningar t ex åt Olle Bonniér. Han körde ut bröd på mornarna när han blivit hemmaman för att stötta sin dåvarande hustru Lena Wennberg i hennes karriär på SVT.
Jag kände Janne från vår uppväxt i Ljusdal, vi erövrade samtidigt den ”grå mössan” vid samrealskolan. Sedan dess har våra livsstigar emellanåt korsats. För åtskilliga hälsingar är Janne känd som ordförande för Helsinge Gille i Stockholm, som han basade för med bravur under några år. För sin gärning tilldelades han Hälsinge Akademis kulturbelöning. I Alexandria startade han en filial till Gillet (tre medlemmar) och i Kairo (fem medlemmar).

Familjen Signeul med franska rötter har funnits länge i Hälsingland. Jannes håg stod till kulturen och inte till spik och trävaror som hos järnhandlardynastin i Ljusdal. När ATP:n blev usel flyttade han till Alexandria: ”Så jag kan behålla min standard”, förklarade livsnjutaren. I Egypten skulle han stanna ”tills döden skiljer mej åt”!
Men han hade nya resor inplanerade, och nya uppdrag. Alla vännerna trodde han var den evige överlevaren.
Vår bestörtning över hans död är lika stor som vår saknad.

jonas@sima.nu