DVD-film med box och cover 230 kr Inklusive expeditionsavgift.  Bonus: Scener ur Åsa-Nisse och Flottare med färg.  Köpa film, klicka här?

Sagan om Snoddas 
och folksjälen  

1981 dog Gösta Snoddas Nordgren, endast 54 år gammal. Han blev kanske den största folkidolen i modern nöjeshistoria Sverige, efter sitt succégenombrott i radioprogrammet Karusellen 1952 – för drygt 50 år sedan. 
Jonas Sima gjorde filmen om Snoddas, Jag var ung en gång för länge sen, 1991. Senare skrev han boken Sagan Snoddas, Sverige i oskuldens tid (Carlssons förlag, 1996).
Såväl filmen som boken har blivit en undersökning av den svenska folksjälen.  

Jag var ung en gång för länge sen

Av Jonas Sima  

Snoddas föddes i Arbrå i Hälsingland den 30 december 1926, äldst av sex halvsyskon. Han avled plötsligt den 18 februari 1981, 54 år gammal, när han spelade innebandy med handikappade ungdomar på ett sjukhus i Vänersborg.
Hans pappa Kalle Nordgren var bland annat fiskhandlare och sålde kondomer – kallades därför ”Gummi-Kalle”. Sonen hängde ofta med i strömnmingsbilen och fick därför öknamnet ”Gummisnodden”. Senare förvandlades namnet till ”Snoddas” kort och gott.
När Gösta Snoddas Nordgren överraskande slog igenom i radioprogrammet ”Karusellen” hos Lennart Hyland den 26 januari 1952, slog han samtidigt an en ton i den svenska folksjälen.
Snoddas blev mycket snabbt, med hjälp av sin manager Torsten Adenby, ett av de första massmediefenomen som lanserats – och exploaterats - på närmast amerikansk vis här i landet. Han blev masshysterins första objekt i Sverige - och dess fånge. Han förtrollade sin publik, som kom i tusentals och satte folkparksrekord som ännu står sig – och han övergav inte sin publik när den åldrats. Och han förlorade aldrig känslan för sitt hälsingska ursprung.

Många har senare velat se Snoddas succé som en sorts masspsykos och kanske som en personlig tragedi. Andra hävdar med bestämdhet att Snoddas inte påverkades ett dyft av framgångarna eller förändrades av turbulensen och den plötsliga uppmärksamheten kring sin enkla person.

När jag arbetade på filmen om Snoddas kom jag snart att uppfatta arbetet som en samtidig undersökning av den svenska ”folksjälen”.

Vad innebär begreppet folksjäl?

Jag menar att sagan om Snoddas definitionsmässigt beskriver själva begreppet. Snoddas sånger och hans sångstil kom att påminna många människor som såg och hörde honom om en tid och en livsstil som de börjat frukta skulle gå förlorad i den moderna tid som de kände nu bröt in, präglad av den amerikanska Coca Cola-kulturen som vällde in över våra gränser när avspärrningarna efter andra världskriget hävdes.

Snoddas uppfattades genast som en symbol för det genuina och äkta – det helyllesvenska – som man ville hålla kvar och bevara: detta ursvenska som inte får förspillas och kastas bort. Snoddas framträdde med någonting välbekant och tryggt: en blandning av folkvisa och gamla skillingtryck, bondvals och folklig schlager. Sånger som man själv kunde nynna eller sjunga med i. Det som estetiker av facket kallar ”bekantskapskvalitet”.

Att hålla på Snoddas blev det samma som att hålla på det man höll kärt, nämligen det ursprungligt svenska.

På så sätt blev Snoddas en bärare av ett slags folkligt kulturarv – den svenska folksjälen – precis som Harry Brandelius, Edvard Persson och andra folkkära artister vunnit popularitet hos folkdjupet före honom. Snoddas hade lärt mycket av dessa folkidoler, särskilt av Brandelius skivinspelningar.

Många tycker fortfarande att Snoddas sjunger mycket vackert. Musikkännare kan numera medge att han sjunger rent och musikaliskt, trots att han hade en oskolad röst och inte var så taktsäker. Han textade sin sånger mycket väl – och han trodde på sina sånger och texter om flottare, naturen och barndomshemmet. Sångerna hade en naturlig anknytning till hans egen miljö.
Den store tenoren Jussi Björling lär en gång fått frågan från en flinande reporter: ”Nå, vad tycker hovsångaren om Snoddas?”
”Snoddas sjunger bra”, svarade Jussi.
Den ibland högbrynta ironi och parodi som kunde möta Snoddas, framför allt i artistkretsar och bland intellektuella i Stockholm, tror jag var ett vanligt uttryck för den gängse antagonismen mellan stad och land, mellan folkkultur och finkultur. Snoddas var ”töntig” i storstaden och för den yngre, urbana publiken som diggade jazzen och de nya amerikanska idolerna och idealen. På landsorten blev Snoddas knappast betraktad som en ”tönt”; tvärtom såg många med beundran på hans enkla rättframhet. Han var en rak kille, en man av folket – precis som de som gillade och hyllade honom.
Jag är inte säker på om man betraktade eller skattade Snoddas som en stor artist – det är nog ingen relevant värdering – utan man såg i honom en person som företrädde publikens egen dröm om framgång, upphöjdhet och renhet.  

Mot sin vilja lyftes Snoddas upp ur folkdjupet för att bli mångas hjälte och hopp om att det gamla, invanda och trygga skulle få bevaras.
Därför blir berättelsen som Snoddas samtidigt en historia om den svenska oskulden – om hur den hotas och riskerar att förloras i den nyare tid som efter kriget bryter in och snart, på 50-talet, ska rycka växande skaror människor från landsbygden till städerna.
Där skulle de avflyttade och utlokaliserade leva ett annat liv och hos många innebära att alltid längta efter det som en gång varit och förlorats. Därför blev Snoddas alltid ung en gång för länge sen…  

Regi och produktion Jonas Sima. Producerad för SVT dokumentärredaktion Kanal 1, projektledare Björn Arvas, 1990-91. 60 min.
Foto Börje Gustavsson, Erik Eriksson, Ljud Stefan Wentzel, Jonas Sima, Klippning Birgitta Nordin, Videobearbetning Håkan Hjalmers, Lennart Pettersson, Lennart Blitzén, Mats Arborel, Mixning Bo Wargentin, Specialfilm Kenneth Jacobsson, Stillbilder SVT:s bildarkiv, Pressen Bild, m.fl.

Medverkande: Familjen Nordgren, Lennart Hyland, Torsten Adenby, Arne "Rosen" Quick, Karl-Erik Svensson, Lill-Erik Persson, Evald Sonefors, Karl-Erik Svensson, "Rotebergs-Raggaren" Stefan Daagarsson, "Lillen" Johansson, med flera.

Inspelad i Bollnäs, Ljusne, Stockholm.