|
Inget
jävla joll!
Berättelsen
om Ruth
Med Ruth Sundström, Tevansjö, Hälsingland.
Redan
som tonårsflicka fick Ruth Sundström börja hjälpa sin far
med skogsbruket i byarna Enskogen, Finneby och Tevansjö i norra
Hälsingland. I det här väldiga skogsriket var byarna efter
andra världskriget fortfarande befolkade av kolare, huggare,
flottare, timmerkörare – i dag är Ruth den enda som bor året
runt i skogsarbetarbyn Tevansjö. Skolor i bygden är nedlagda,
butiker stängda, människorna har flyttat eller dött ut. Om
somrarna kommer sommargästerna till de annars övergivna gårdarna,
ofta är de ättlingar som vuxit upp här och har rötter i
bygden. Ännu är inte dessa ödsliga trakter helt dödförklarade.
Ruth
är född i Enskogen 1939. Tidigt fick hon hjälpa till på gården
där man hade kor, hästar, gris och höns. När Ruth är ungefär
sexton år börjar hon arbeta i skogen som huggare. Inte ens vid
den här tiden hörde det till vanligheten att kvinnor ägnade
sig åt fysiskt skogsarbete; oftast jobbade kvinnorna som
kockor. Men detta passade inte Ruth: ”Laga mat åt en massa
karljävlar, nä, då högg jag hellre!”
Ruth
hade en stark kropp och ett bra psyke. Hon stod pall för påfrestningarna
och utmaningarna. I skogskojorna kom hon att umgås med enbart
karlar och snart lärde hon sig den manliga jargongen och de
tuffa tagen. Hon anammade också karlarnas språk och kunde
snart svära lika osande som arbetskamraterna.
Ruth
har aldrig varit särskilt rädd av sig. Männen accepterade
henne för att hon varken klev undan i arbetet eller försökte
hålla sig utanför gemenskapen. Hon bevisade för dem att hon
var en riktigt ”skogskarl”. Att Ruth dessutom svor värre än
en borstbindare fann många lustigt – och gör så
fortfarande.
Hon
är beundrad: ”Ett jädrans duktigt fruntimmer!”
Fast
om det var möjligt åkte hon hem från skogen om kvällarna,
kan hon i dag berätta, och hemma behövdes också hennes tjänster,
i ladugården och i hushållet. Den unga Ruth var definitivt
inget manhaftigt fruntimmer. Hon var slank och söt och spänstig,
en duktig skidåkerska likaså, som kunnat gå långt i tävlingsidrotten
om det funnits tid och träningsmöjligheter. En facktidning
uppmärksammade den unga skogarbeterskan och gjorde ett
reportage. Det togs också bilder som visar en skönhet med den
tunga motorsågen i högsta hugg!
Ruth
hann efter folkskolan också med en kort vända till huvudstaden
för att jobba som servitris på kafé Vetekatten på
Kungsgatan. Hon hade lockats till Stockholm av en väninna. En
vecka stod hon ut med att servera ”snobbiga stöckhölmare”,
sedan bar det av hem till byn igen. ”Fy fan för Stöckhölm”,
säger hon i dag med betoning på varje stavelse. Aldrig mer
skulle hon sätta sin fot i ”fjollträsk”!
Småningom
träffade hon Olle Eriksson från Tevansjö som var
skogsarbetare som hon själv. Stor och stark var han och deras vänskap
medförde att ingen längre vågade tramsa med henne i
skogskojorna. De jobbade tillsammans i skogen tills Olle fick
besvär med ryggen. Då började båda i stället att arbeta ett
par år på en fönsterfabrik i Ytterhogdal. Olle och Ruth blev
ett par, de flyttade ihop och efter många års samboliv gifte
de sig. Men då hade Olle blivit sjuk och snart skulle han gå
bort i cancer. Paret förblev barnlöst, vilket Ruth påstår
sig inte alls sörja. Barn passar inte henne alls, hävdar hon.
Nu
blev hon ensam i gården strax utanför byn Tevansjö, där mörkret
är tungt om höstarna och snön kan vara meterdjup om vintrarna
och gnistra grönt i den stränga kölden. Men här vill hon
leva och här vill hon dö, ingen ska kunna flytta henne härifrån
mot hennes vilja. ”Det får då bli med fötterna först!”
Hon skrattar. ”Jag har bössan gömd under sängen och fan tar
den som vill jävlas med mej och kommer hit objuden!”
Olle
var yngre bror till den kända dokumentärfilmaren Erik Eriksson
som hela sitt liv filmade skogsarbetarlivet i Norrland, framför
allt i Västhälsingland och i hembyn Tevansjö. Men Erik
flyttade till en annan by, Näsberg, där han länge bodde med
sin mamma Tekla och där han på tomten timrade sin studio. Något
omfattande umgänge mellan bröderna uppstod aldrig; och Ruth
hade sina duster med den envisa och egocentriska svågern.
I
den stora filmskatt Erik Eriksson lämnat efter sig finns också
några filmsnuttar där Ruth Sundström, hans svägerska, finns
med i ett par scener. Annars är Ruth inte en person som önskar
exponera sig. Så det var knepigt för Jonas Sima att övertala
henna att medverka i dokumentären om Erik Eriksson, ”Filmaren
i Storskogen”, som visades i SVT i augusti 2009.
Dock
visade sig Ruth vara ett fynd framför kameran. Hennes glada
skratt, smittande berättarhumör, häftiga dialekt och saftiga
kötteder i var och varannan mening gick hem i ”rutan” och
fick tittarna att skratta.
Äsch,
tyckte Ruth när hon fått beröm av människor som sett henne i
TV och som hon mött på sina utflykter i kommunen: ”Jag bara
är som jag är.”
Numera
är Ruth Sundström pensionär. Hon sköter om sin gård, har
skaffat sig mobila verktyg för snöskottning och ägnar sig för
övrigt åt att fiska och jaga. Fortfarande kan hon ta fram
motorsågen och fälla ett stort träd om det är nödvändigt.
Hon
tillhör sedan länge ett jaktlag i trakten och är en erkänt
god skytt och älgjägare som nedlagt åtskilliga djur. Hon väntar
bara på att också få en björn i kikarsiktet.
Ruth
är förbannad på folk ”söderut” och ”stockholmare”
som daltar med vargstammen. Hon anser att vargen inte hör hemma
i de svenska skogarna, dessutom äter den upp älgarna och rådjuren
för jägarna. Hon är heller ingen större björnvän.”Möter
jag en björn eller en varg då smäller det om jag får
chansen!” säger hon karskt. Hon påstår att hon ofta sett spår
av både varg och björn runt sina husknutar.
Ruth
är en bra berättare. Men berättelserna ska komma på hennes
villkor, det vill säga när hon har lust och finner det lägligt.
Annars får det vara.
”Inget
jävla joll nu!”, kan hon säga. Det betyder att hon ogillar
om man är för närgången, alltför nyfiken och när frågorna
blir för krångliga och tillgjorda i hennes tycke.
Annars
är Ruth mycket sällskaplig – ingen enstöring alls – och
hon bjuder gärna på mat eller fika med fem sorters dopp. En
lunch hos Ruth blir ofta minst en trerätters.
Innerst
inne oroar sig Ruth för framtiden och för hembygden. Hon är
ilsken på skogsbolagens framfart i skogarna
– ”det finns ingen riktig skog kvar” – och
landets glesbygdspolitik – ”man har övergett och svikit
landsbygden”.
Hon
ser hur kvalitén på skogen blivit sämre – urskogen är
borta sen länge – och
att servicen i skogsbyarna försvinner. Människor tvingas
flytta, endast äldre blir kvar och inga yngre flyttar in.
Hon
vet om att hon är en av de sista av sin sort.
Filmen
är producerad av Jonas Sima med stöd av Film Gävleborg.
Medverkande Ruth Sundström, Jonas Sima, byborna Hilding och
Sally Persson, Ingvar och Signe Jonsson, Erik Zettlund, samtliga
Gåssjö. Foto Åke Åstrand, Tony Palm, Åke Palm. Ljud och
redigering Jonas Sima. Postproduktion on line-redigering Björn
Allard. Musik Bengan Janson, Björn Ståbi. Filminslag ur ”När
storskogen föll” av Erik Eriksson, 1974-75. Inspelad
2009-2010 – filmens längd 38 min.
Ännu
orkar Rut hantera motorsågen om det kniper.
Rut
arbetade i skogen redan som ung tjej.
Jonas
Sima med Rut Sundström på älgjakt.
Skriv ut
|
