INGEN
DELSBOSTÄMMA UTAN PIPMÄSTER
-
De flesta har åkt på en blåsning av mej, skämtar Walter
Ramsby, välkänd i
spelmansriket som ”Pipmäster”. Han blev riksspelman på
klarinett 1965 (läromästare Erik Nilsson i Mattmar), men det
är som pipblåsare han blivit legend inom svenska folkmusiken.
I Hälsingland har han i många år blåst in högtider, fester
och spelmansstämmor - den
i Delsbo sedan 1969. Fredagen före Delsbostämman står han
alltid med långluren av björknäver på Avholmsberget, med
vidunderlig utsikt över Dellensjöarna, och stöter sina ekande
fanfarer över den fagra bygden. När jag nyligen träffar honom
har han välsignat en nybyggd väg med sin näverlur!
Men musikerkarriären inledde han som trumslagarpojke.
- Det är därför jag blivit så rytmisk, tror Walter som tyckt
om att spela till dans.
Han växte upp i Ala-Ljusne där Ljusnan rinner ut i
Bottenhavet. Efter de sju åren i folkskolan väntade
brädgården på hans unga arbetskraft. Pappa Julius spelade
folkmusik på fiol och klarinett och tyckte inte lille Walter
passade som stabbläggare. Sonens håg stod till musiken,
märkte föräldrarna. När han var 15 antogs han som musikelev
vid Göta artilleriregemente i Göteborg. Där fick pojken lära
sig hut, trummor, klarinett och saxofon.
I 30 år stannade Walter Ramsby i Götet. Han fick
musikfanjunkares grad och slet som frilansmusiker på fritiden.
Han spelade på Liseberg med Erik Jonssons orkester och med
Trädgårdsföreningens parkorkester. Han lirade swing som
inhoppare i Malte Johnsons band. I radio framträdde han med
egen ensemble i programmet ”Musik under arbetet”.
Han satt i orkesterdiket när Povel Ramel hade premiär 1952 på
sin första Knäpp Upp. Han spelade till flera Karl
Gerhard-revyer.
Som ständig vikarie i Göteborgs symfoniorkester såg han
berömda dirigenter komma och gå: Dobrowen, Comissiona, Albert
Wolff.
- Sixten Ehrling ville alltid ha med mej som saxofonist, minns
Walter.
Inte nog med detta. Han öppnade antikvitetshandel på
Vasaplatsen och lärde sig zinka ihop kinaporslin – sysslan
tog han över från en faster. Men folkmusiken då?
- Folkmusiken har jag ju i blodet, säger Walter.
Han träffade en fiolspelare från Härjedalen och bildade ett
kapell. Snart hade han också skaffat svarv och börjat göra
spelpipor. Han blev intresserad av lurar och kohorn och
uppmuntrades av professor Jan Lingh på universitetet att
läsa musikvetenskap: ”Sådana som du ska gå här och
propagera för folkmusik!”
Han mötte Erik Sahlström, nyckelharpans mästare, som blev
hans husgud. Den händige Walter tog efter och byggde egna
harpor.
Med åren kände han allt starkare locklåtarna från hembygdens
blå åsar. Spelmannen Björn Ståbi tipsade om en gård i byn
Veckebo i Ljusdals kommun. 1970 flyttade han från Göteborg hem
till Hälsingland och blev ”spelpipornas Stradivarius” och
porträtterad i TV av mig som ”Pipmäster”. Kring
Digerkölsvallen hämtar han flerhundraårigt och tätvuxet
granvirke han behöver till de behändiga instrumenten, som kan
ljuda flera fjärdingsväg över skog och myr. De bästa piporna
signerar han med brännjärnet.
Kring Hörrgårn i Korskrogen spelade han 1972 in sin enda egna
skiva, ute i fria naturen, där ljudtekniker Gert Palmcrantz
registrerade fågelkvitter, insektsurr och trädsus ihop med
Walters toner fyllda med vemods längtan. En poetisk LP-platta
och redan en klassisker.
- Det ska bara finnas en enda inspelning efter mej, betonar
Walter bestämt. Fast i Sonets nya förnämliga folkmusikserie
på cd finns Walters rara platta återutgiven som nr 12.
Efter en musiklärargärning i Hudiksvall bor Walter numera i
slocknade sågverksorten ”Stocka-by-the-Sea”, som han
säger, vid norra hälsingekusten. Här leder han och arrangerar
för Ströms Bruksorkester, som entusiastiskt konserterar i
socknarna.
- Fortfarande är ”ambisen” ganska bra, försäkrar Walter
Ramsby. Än kan pipgubben
Jonas Sima
|
