DVD-film med box och cover 230 kr Inklusive expeditionsavgift.  Bonus: Ljuset i dalen   Köpa film, klicka här?

LJUSET FRÅN LJUSDAL
Personlig dokumentär om hembygd och hemkomst.

Det är jag som är ”Ljuset från Ljusdal”!  

I vilket fall är det jag som gjort filmen ”Ljuset från Ljusdal”, en personlig eller till och med privat hembygdsfilm, kunde man kanske säga.

Jag är uppvuxen i Ljusdal, lite utanför själva köpingen, men född  i staden Hudiksvall 1937. I Ljusdal bodde jag oavbrutet tills jag blev 17 år, sen flyttade jag in i ett inackorderingsrum i Glada Hudik för att ta studenten på Hudiksvalls högre allmänna läroverk. En sorts straffanstalt – åtminstone till utseendet – men ändå blev skoltiden där en befrielse från den upplevda ofriheten i Ljusdal.  

Ljusdal är således en komplikation för mej.
Det finns säkert personliga och djuppsykologiska orsaker till detta, som det tagit nästan ett liv att bena upp. Men jag blir nog aldrig klar med Ljusdal, och bra är väl det för övrigt, för Ljusdalsknuten är nog själva hjärtpunkten i min kreativa drift, kan jag tro. 

I själva verket har jag alltså Ljusdal att tacka för mycket: tack-tack!  

Min mamma – en originell för att inte säga lite ”eljest” som person, som nog en gång ska få sin egen historia berättad – bodde kvar i samhället till ungefär 1972. Så det var naturligtvis regelbundna besök i Ljusdal, men som snabbt klingade av när hon flyttade. I dag besöker jag Ljusdal inte så ofta trots att jag bor nästan halva året i Hälsingland.
Jag gillar Ljusdal men jag trivs inte alltid  m e d  Ljusdal!
Det finns en distinktion här som jag sliter och drar i, men aldrig tycks få riktig reda i.  

Jag hamnade i Uppsala, sedan i Stockholm, där ju de bra journalistjobben finns. Jag älskar egentligen naturen, att gå i skogen, att titta på fåglar, att fiska – men jag under flera år satte jag inte min fot i naturen. ”Bara en jävla massa ris och kottar och myror”, sa jag när kamrater försökte locka med skogsutflykter. Jag härmade Åke Hasselgård, legenden som blivit min klarinettidol, också i hans aversion mot skogspromenader!

I mina nya kretsar i storstaden  – studentkamrater, journalister, konstnärer, film-och TV-folk – fanns många norrlänningar, inte minst hälsingar. Jag märkte att vi allt oftare började prata om vår bakgrund, om hembygden och om vad den  hade betytt – eller fortfarande betydde.
Det visade sig  att flera hade komplicerade förhållanden till sin bakgrund såväl personligt som socialt - precis som jag . Många kom från orter som liknade Ljusdal, åtminstone strukturellt, som man sa på den här tiden.  

Jag tänkte: Man kanske måste återvända hem för att bättre förstå.  

Det gjorde jag med filmen ”Ljuset från Ljusdal”, inspelad 1975-76.
Jag menade att det skulle bli en uppgörelse med hembygden som många skulle kunna känna igen sig i. Annars hade väl inte TV2 låtit mig göra filmen. 
Ljusdal var ju inte unikt i Sverige. Nåja, Ljusdal hade blivit känt, hamnat på kartan som man säger, när det stolta bandylaget blev svenska mästare 1975 (för första och hittills enda gången). Och några ljushuvun i samhällets ledning hade lanserat en slogan som slog direkt i samhällsdebatten: ”Vi flytt´int!”. Det fanns ”Go” och inte bara LBK i Ljusdal, där man faktiskt alltid varit påhittiga entreprenörer (fast klenare kulturtillskyndare).  

Den här sortens samhällen fanns emellertid på många håll i landet. Små samhällen som drabbats av den plötsliga lågkonjunkturen på 70-talet – bl a ett resultat av oljekrisen. Människor fick nu kanske för första gången efter 60-talets ”rekordår” uppleva arbetslöshet, industrinedläggningar, utflyttningar, utslagning och minskad välfärd. Det var oro ute i landet. Sossarna skulle få betala med att 1976 förlora regeringsmakten till borgarna efter nästan 40 års enpartivälde.  

Jag tänkte: Jag ska använda det nya yttre desperata krisläget för att säga något om en inre desperation och kris. Samhällets tillstånd skulle spegla själens tillstånd. Eller om det var tvärtom?
Jag tänkte: Mina känslor i och inför Ljusdal när jag var ung, på 50-talet, kunde kanske appliceras på unga ljusdalsbors känslor  n u, året 1975. Jag ville berätta om det som format oss – och som säkert formar oss fortfarande.  

Inte förstod jag att berättelsen skulle vara s å  känsligt. Inte känsligt ute i landet, men där hemma i Ljusdal!
Jag fick förstående TV-recensioner i rikstidningarna, vill jag minnas, och när jag något år senare visade filmen på en träff i Bollnäs skrattade folk; man kände igen sig. När jag berättade om ljusdalsbornas reaktioner sa man: ”Typiskt Ljusdal”, sa bollnäsborna! Men Bollnäs var ju inte direkt utpekat!  

När jag häromåret träffade unge skribenten PO Tidholm berättade han att han lånat ”Ljuset från Ljusdal” i bibliotekets videosamling och tittat på den. Han tyckte inte filmen var särskilt kontroversiell. ”Varför bråkade folk om den filmen?”,  undrade han förvånat.
Tja, var tid har sin plåga – och film är en förunderlig spegel av sin tid. Eller som jag snarare tror: Det är samhället som speglar sig i filmerna.

Hur som helst.

Jag borde inte ha börjat min film med att läsa jantelagen över samhället. Det känns lite surt, i dag, men den gången kändes det befriande. Varför så befriande? 
En sorts lättnad, som att få släppa ut ett gammalt instängt övertryck. Det var rätt skönt att få ånga ur sig!
Men jag tror att människor i Ljusdal förargade sig mest över att dom kände sig lurade och örfilade av någon som dom trots allt betraktat som en ”bygdens son”, sånt gör man ju inte om man har hut i kroppen. Man hade väntat sig, tror jag, en stolt PR-film om den fantastiska hembygden.
I stället fick man här se ”Den sämsta film som visats!” -
enligt en rubrik i Ljusdals-Posten över en enkät gjord med bybor som tittat. 
Många av mina gamla skolkamrater i förskingringen som jag letar upp i filmen har en lika plågad, men också lika självgod attityd, som jag: ”Jag är glad för att ha vuxit upp i Ljusdal, men framför allt är jag glad för att jag kom därifrån i tid”.

Eller med ett motto som jag ibland stoltsert med – och som jag omvandlat från Anderz Harnings elakhet om Göteborg: ”Ingen kan vara så bakom flötet att han inte klarar sig i Götet”.
I min version blev det: ”Ingen är så blåst att han inte kan lysa som ett ljus i Ljusdal”.

Därmed överlåter jag åt er att titta på en sekvens som handlar om hur till och med den stora och i hela Mellannorrland populära midsommarfesten i Ljusdal drabbas av katastrof.
”Till och midsommarfesten skulle han förstöra”, klagade mina kritiker i Ljusdal förbittrade efteråt.  

Ljuset i dalen  

Fjorton år senare, 1990,  efter utskällningar, vrede, besvikelse och till och med mordhot, återvänder jag till min gamla brottsplats: Ljusdal. Det blir en ny hembygdsfilm, ”Ljuset i dalen”, men nu är jag äldre, kanske klokare, men definitivt mer försonad med hembygden. Nu handlar det om en sorts sorg: om tidens gång, om främlingsskap, saknad, döden…Om hembygden, i mitt fall alltså Ljusdal, mera som ett tillstånd och inte, som i förra filmen, om ett förlopp.  De båda filmerna polariserar närhet – och distans. Om något som varit brinnande, eller kanske blödande, men som nu kallnat och kanske förstelnat?

Jag tänkte: Hur har det gått för Ljusdal, och hur har det gått för mig? Sedan gick det åt helvete med den nya filmatiseringen rent strukturellt eller kompositionsmässigt – men det är en helt annan och faktiskt ganska munter historia. 
Min films upptakt visar tydligt att just fjorton år har gått!

Men som jag sa den senaste gången: jag kommer tillbaka och filmar Ljusdal än en gång innan jag ska gå ”in i min hög”. Det är både ett hot och ett löfte!