Min katt är död


Framlidna journalisten Brita Håkansson spelade huvudrollen som "kattmamma" i filmen Min katt är död 1979. 
Manus bygger på en artikel Brita skrev i sin tidning Expressen när hennes egen gamla siameskatt blev sjuk och måste avlivas.
Foto Jonas Sima

 

DVD-film med box och cover 230 kr
Med bonusfilm.

Inklusive expeditionsavgift. 

  Köpa film, klicka här? 

Min katt är död

Min katt är död är ett dokumentärspel regisserat och producerat för SVT-Örebro av Jonas Sima, 1978-79. Manus bygger på en artikel i Expressen av journalisten Brita Håkansson, som också spelar huvudrollen. Fotograf är Åke Åstrand.

En berättelse om kärlek och sorg

En katt eller en hund dör. Äsch, säger kanske den som aldrig haft ett sällskapsdjur. Det var ju bara en hund! Och en katt mer eller mindre, vad spelar det för roll.
Men för många människor spelar en katts eller en hunds död en stor roll. Ty ett djur är ofta en vän för livet. Jag har själv aldrig haft katt eller hund och kommer inte att skaffa mig ett djur, så länge jag bor i Stockholm. Fast vem vet, en dag kommer kanske min lilla dotter hem och meddelar att hon förälskat sig i en guldhamster.

Mycket riktigt. Sedan jag skrivit denna inledning till min och Brita Håkanssons debattbok Min katt är död, 1979, började min äldsta dotter Lova tjata om att hon ville ha ett marsvin. Vi lovade henne detta på hennes tioårsdag under förutsättning att hon läste en liten skrift om hur man sköter marsvin. Den texten gick ovanligt fort att plugga in. I djuraffären hittade hon sin helvita Mimmi som enligt expertisen kunde få en beräknad medellivslängd på tre-fyra år. Men Mimmi var ett segt marsvin, trots att hon började med att knapra sönder en elledning och fick sig en elchock som jag tror gjorde henne beständigt ängslig över tillvaron i vår våning. Hon lämnade ytterst ogärna Lovas rum. Men levde gjorde hon, i sex år. Lovas intresse hann svalna, och yngre systern Jonna fick ta över skötseln. Hon hann också ledsna - varpå jag motvilligt fick ta vårdansvaret för Mimmi.
När marsvinet drabbades av en svulst i magen och fick mycket ont, tvingades vi åka till djursjukhuset i Alvik, där en veterinär förklarade att djuret var så svårt sjukt att det barmhärtigaste vore att det fick dö.
Jag försäkrar att jag grät med flickorna när lilla Mimmi fick somna in.

Kärlek är en sak, ansvar är en annan. Den som tar på sig ansvaret för ett djurs liv, tar också ansvar för dess död.

När Brita Håkansson, journalist och länge kollega till mig på tidningen Expressen, skrev en artikel om sin gamla siameskatt James, som fått sluta efter 18 år, berördes många läsare. Jag blev också engagerad av Britas personliga berättelse om James - namnet uttalas som det stavas!

Artikeln handlade om det svåra beslutet att låta James dö, och om Britas sorgearbete. Många kände igen den svåra situationen som drabbar djurägare. Detta, tänkte jag, handlar inte bara om en död katt, utan om en livsfråga.

Erbjuder en hund eller en katt någonting utöver eller vid sidan av gemenskapen mellan människor? Är husdjur en ersättning för utebliven människokontakt? Är husdjur en ersättning för utebliven människokontakt? Ett tecken på ensamhet i ett kallt samhälle?

Mitt intresse för dessa frågor, livåskådningsfrågor, fick mig att föreslå Brita ett nytt samarbete. Tidigare hade vi gjort ett "dokumentärspel" för TV tillsammans, Döden tänkte jag mig inte så, 1972, om en änkas praktiskt och personliga problem vid ett plötsligt dödsfall. Brita samtyckte till att än en gång uppträda i en TV-film producerad av mig. Det nya dokumentärspelet fick titeln Min katt är död (visat i TV 1979) och där Brita spelar sin egen huvudroll - men det är den 12-åriga siamesen Janus som gestaltar James.

Vi fick ett starkt gehör för vår film.
- Vi grät oss igenom hela filmen, berättade flera tittare. Djurägare borde förberedas på hur slutet kommer att bli.
- Tänk om det vore så fint att avliva sitt djur som i Britas berättelse, suckade andra.
- Det var en plåga att sitta hos veterinären. Jag fick vänta i timmar på min tur.
- Jag kände mig skyldig och hade samvetskval. Gjorde jag rätt mot min kompis? Hade jag kunnat behålla honom trots allt?
- Det var bra att vår dotter fick veta vad som en dag väntar henne och hennes djurkompis.
- När jag var tvungen att avliva min hund för många år sedan tog man ingen hänsyn till matte. Det var fruktansvärt. 
- Man måste visa hänsyn till sitt djur, man får inte låta djuret plågas i onödan.
- Tänk om man visade lika mycket hänsyn till människor som man gör till djur!
- Det kändes alltför betungande att själv ta beslutet att låta en familjemedlem, vår pudel, dö.
- När vi till sist åkte iväg till veterinären förstod vi att vi gjorde rätt. Ändå visste vi att samvetskvalen skulle komma.

Alla sådana reaktioner på vår film, positiva såväl som kritiska, fick oss att utveckla vårt samarbete till en bok, där jag sökt sätta Britas självupplevda berättelse om James död i ett vidare sammanhang med en serie intervjuer och (delvis kritiska) dokumentära scener.

Med både filmen och boken Min katt är död ville vi beskriva känslor mellan människor och djur, berätta om vänskap, kärlek, ömhet, dåligt samvete och innerligt beroende, samt ge goda råd, inte minst när en gammal och sjuk katt eller hund måste avlivas.

I ett samtal tog vi upp de så kallade stora existentiella frågorna, om livet, kärleken och döden. Det kan måhända synas anspråksfullt att se en katts död som en livsfråga - och Brita filosofi var osentimental härvidlag: "En katt kan aldrig ersätta en människa."

Men frågor om människors liv, deras gemenskap och deras död är ständigt närvarande i Britas berättelse. De praktiska och ekonomiska problem och känsloupplevelser som delas av så många djurägare har också en "livsåskådningskvalitet", vilket Sveriges Televisions förre "livsåskådare" Per-Arne Axelsson reflekterar över i sin efterskrift i vår bok.

Ett djur är ett djur och en människa en människa, men känslorna kan vara lika. Ofta uttrycker folk kärlek och sorg öppet när det gäller djur. Det är svårare när det gäller människor.
Jag tycker det är någonting att fundera på.

Jonas Sima

Boken Min katt är död (Sveriges Radios förlag 1979) är sedan länge slutsåld. Du kan kanske låna den på bibliotek eller hitta den i ett antikvariat.
Filmen finns dock att hyra på VHS videokassett.

Skriv ut