JAG SKRIVER INTE FÖR ATT BEHAGA
Porträtt på arbetardiktaren Karl Rune Nordkvist.

När Karl Rune Nordkvist avled på Bollnäs sjukhus på midsommardagen 1997 efter en längre tids sjukdomen gick en av de sista stora arbetarförfattaren ur tiden. Han blev 76 år.
Det märkliga med Karl Rune Nordkvist var att han inte som de andra arbetarförfattarna upphörde med kroppsarbetet när han börjat skriva böcker.
Han växte upp i en banvaktsstuga i röda Ramsjö i norra Hälsingland, blev själv banarbetare på SJ och verkade fram till pensioneringen som svetsare på tågverkstan i Bollnäs.
Karl Rune debuterade 1950 med romanen ”Att vänta någon hem”, men jag träffade honom först när han skrivit sina mästerverk ”Solens barn” 1982 och ”Slaktarens hus” 1985, som är första delarna i den lätt självbiografiska romankvartetten om barfotapojken Olle i 30-talets norrländska brytningstid.
När jag frågade honom vad nästa del skulle heta svarade Karl Rune med en typisk Nordkvist-replik:
- ”Septembers ljus”, därför att i september i Norrland är luften ren och tydlig. Då syns slitna byxarsel och allting.
Karl Rune var småfolkets försvarare och talesman. Han satte ljuset på den grå vardagen, och en av hans böcker heter symtomatiskt  ”Jag söker herr Grå”.
Vi får inte glömma vår närhistoria, upprepade han ofta som en besvärjelse, vilken  jag själv tagit till mig som ett motto i min filmverksamhet. Han menade att han skrev för dem som skrämts till tystnad och blivit förlorarna i livets lotteri.
Han trodde på solidariteten i arbetarrörelsen, men kallade sig en besviken socialist. Ofta benämnde han den politiska retoriken som ”löst prat”. Han iakttog det vacklande samhällsbygget och tyckte att döden börjat rycka i folkhemmets gistna väggar. Han talade argt om det svenska ”finrummet”. 
En katastrofmänniska var han inte alls; man fick inte ge upp!
En trilogi om socialismen blev det konstnärliga genombrottet, ”Nattvägen”, ”En dag i oktober” och ”Hösten lång”, samtliga TV-filmade.
Den halvfärdiga välfärden, fattigdomens betydelse och det sociala arvet är teman i Karl Rune Nordkvists stora författarskap. Ett 40-tal böcker hann det bli: romaner, noveller, reseskildringar, ungdomsböcker, dramatik för radio och TV. En del minns säkert den märkvärdiga TV-serien ”Paganini från Saltängen” 1987.  

Ofta var hans figurer tilltufsade drömmare ute i samhällets marginaler.
- Jag skriver ju mycket om den flyende människan, den som ser men inte tror sig ha makt eller förmåga att kunna göra någonting, förklarade han i ett av många samtal.
När jag gjorde denna TV-film om Karl Rune 1986 betonade han strävt att Jag skriver inte för att behaga. Han var inte mycket för känslopjunk men heller ingen riktig ”Dysterkvist”, som han ibland kunde kalla sig.
Genom hela hans verk drar en drastisk humor. Trots sin stamning var han en enastående estradör och föredragshållare, med en muntlig berättarkonst som magnetiserade åhörarna. De som träffat Karl Rune vittnade ofta förtjust om att ”han kan säga de mest förfärliga saker.”
Jag är inte ensam om att tycka att Karl Rune är en vassare skrivare med sitt vackra och musikaliska språk än självaste Ivar Lo Johansson, en annan självlärd. Inte fick Nordkvist kanske kontakt med den stora läsarskaran – han förblev något av en författarnas författare – men belönad blev han med många litterära priser.

Karl Rune stannade kvar i Bollnäs – någonstans ska man ju bo, tyckte han på sitt kärva vis – och Hälsingland var hans både inre och yttre landskap. Han var en tankspridd kassör i Hälsinge Akademi och min faderliga kamrat i den norrländska förskingringen. 
Och vi som hade så mycket kvar att fråga honom om.
 

JONAS SIMA