Åke
Hasselgård
ska vi minnas !
Hade Åke Hasselgård
fått leva skulle han ha fyllt 91 den fjärde oktober i år, 2013.
Kanske hade han då firat som frontman framför sitt amerikanska
storband i vit smoking i Långnäsparken eller Folkets hus i Bollnäs, världsberömd
inför de gamla vännerna, och delat ut sitt eget jazzpris åt en lokal
jazztalang!
Men Åke dog ung, bara 26 år i en
bilolycka i Hammond utanför staden Decatur i Illinois, USA, den 23
november 1948. Därmed blev han en av många unga döda i jazzhistorien
- och en legend.
Det var legenden
som postumt erhöll ett Django d´Or-pris vid Swedish Jazz Celebration på
Nalen den 9 mars 2002, en etsning av tyske grafikern Johannes
Vennekamp, som togs emot av Bia Eriksson för Bollnäs jazzklubb och
kommunalrådet Stefan Permickels. Åke föddes i Sundsvall, men det var
hos häradshövding Larsson i Bollnäs han växte upp. Och hans urna
sattes ned i Larssons familjegrav på Bollnäs gamla kyrkogård.
Jag var med på ett hörn i prisceremonin eftersom jag ju gjort dokumentärfilmen
Åke Hasselgård Story, som 1983 visades på bio och i SVT.
Arrangören hade bett mig presentera ett stycke ur filmen där Åke
spelar; men man är uppenbart okunnig om att det veterligt inte
existerar en enda meter ljudfilm med Hasselgård. Åke påstås skymta i
en gammal spelfilm, Stackars lille Sven, 1947, med Nils Poppe.
Tyvärr har jag inte lyckats få se den filmen. Kan någon i landet gömma
på privata 8-mm filmer med Åke Hasselgård?
På Nalen visade jag en kort sekvens, 18 sekunder, som är de enda kända
livebilderna på Åke Hasselgård, men
s t u m m a, som jag
i min film manipulerat och satt musik till.
Jag har alltså byggt en 100 minuter lång film om Åke Hasselgård på
18 sekunder med autentiska filmbilder. Det kan man säga är att tänja
på materialet!
Den unika filmsnutten upptäckte jag i en stum kortfilm med titeln Imperfektum,
namnet på ett klassiskt studenthus från 1800-talet i centrala Uppsala,
sedan länge rivit, och där det sades spöka. Imperfektum är
alltså en skräckfilm, gjord inom Studentfilmstudion 1941. Filmen blev
på sin tid uppmärksammad, och upphovsmannen Lasse Swärd kom senare
att hamna i filmbranschen som regiassistent åt Hasse Ekman och dubbare
av tecknade filmer.
När jag höstterminen 1960 första gången såg Imperfektum slog
det mig direkt: här står ju Åke Hasselgård, det ska jag lägga på
minnet!
Tänk
om Åke fått leva!
Det är den unga
swinggruppen Royal Swingers från Uppsala som spelar. Just 1941 hade
kvintetten vunnit en amatörbandtävling i Uppsala, som arrangerats av
Nalen och tidningen Orkester-Journalen. I bandet spelade Åke klarinett,
pianist var Gösta Eriksson, Bollnäsgrabben Bertil Frylmark satt bakom
trummorna och Bror Hansson var trumpetare. Gitarristen Kurt Värngren
var också med, men syns inte i filmsnutten.
Jazzvetaren Lars Westin (som också var med och gjorde filmen) lyckades
hitta en privatinspelad lackplatta med gänget, och vi synkade låten
”I´ve found a new baby” så det låter precis som det säkert lät
den gången när gruppen filmades, förmodligen på ett s k kavajskutt på
Gästrike-Hälsinge nation.
Åke Hasselgård var en begåvad och bortskämd yngling som tog en fil
kand i engelska och konsthistoria samtidigt som han blev klarinettstjärna
och tävlade om damernas gunst på Nalenscenen med konkurrenten Putte
Wickman.
Snart sträckte sig hans ambitioner över Atlanten och han reste till
New York, självsäkert övertygad om att hans talang skulle duga också
på 52:a gatans jazzhak. Han tyckte han var bra – och ville vara bäst.
Många menar att han blev bäst också!
Vilken position
hade Hasselgård haft i dag på jazzscenen om han fått leva? Det
är en hypotetisk och alltså omöjlig fråga att besvara. Rimligtvis
hade han fortsatt att modernisera sitt klarinettspel från det bop-idiom
han börjat anamma 1947 när han kom till Amerika – och som gör hans
fyra sidor samma år på skivmärket Capitol, med välkända boplåten
Swedish Pastry, jazzhistoriskt intressanta.
Hans utveckling från Benny Goodman-epigon gick mycket snabbt. När
swingkungen till jazzvärldens häpnad tog med Åke, en yngre och
modernare klarinettist, i sin orkester var det för att han ville lära
sig de nya harmonierna och fraseringarna av Åke! I utbyte fick Åke träna
notläsning, som han var usel på.
”Herr Godman var inte snäll mot min Åke”, sa hans mamma Linda när jag
intervjuade henne. Fast i karriären var engagemanget en jättechans.
Buddy De Franco gör anspråk på att vara den förste
bopklarinettisten, men Stan Hasselgard (som han nu heter i USA) var
redan på språng mot nya utmaningar: den coola jazzen med pianisten
Lennie Tristano som vägvisare.
Det gick rykten om mord!
Så kom den ödesdigra
bilfärden med June Eckstein, som förmodligen somnade bakom ratten.
Ryktena om dråp – sångarstjärnan Billy Eckstein skulle ha
svarsjukemotiv - kan avfärdas
som just rykten!
Hon, den gifta, färgade sångerskan, tänkte skilja sig och gifta om
sig med den blonde svensken. Kanske var de två förälskade på väg
till Las Vegas för att gifta sig. Ingen vet helt säkert. När jag 33 år senare sökte
upp June Eckstein, aldrig omgift och välbeställd mäklare i Beverly
Hills, blev hon mycket upprörd när hon fick se bilder på sin ungdoms
älskade.
”Jag vill inte tala med er om Stan. Det är också min privata
tragedi.”
När vi måste gå sade hon överraskande: ”Jag har planer på att
skriva en musical om vår kärlek!”
Kanske en god idé.
Royal Swingers under en
radioinspelning 1946: Fr v Thore Swanerud, Per-Erik Sparrings, kapellmästaren
Simon Brehm, Bertil Frylmark och Åke Hasselgård.
Creditlista
Åke Hasselgård Story
Regi,
klippning, produktion: Jonas Sima
Research Lars Westin, Foto Åke Åstrand, Ljud Ragnar Samuelsson, Inspelningsledare Lars Säfström, Projektledare Göran Bengtson SVT 1, Produktionssekr Adrienne von Greyerz, Mixning Kriser Rosenberg, specialeffekter, foto: Hans Carlsson, Stillbilder i filmen: Eje Wåhlstedt, George Oddner, Pressens Bild, SVT:s bildarkiv, mfl, Ljussättare Tommy Glad, Negativklippning Stefan Eriksson, Laboratorium Sveriges Television Filmlaboratoriet, Du Art, New York, Bildformat normalbild ljudfilm (1:1,37), färg 16 mm, Ljudsystem optisk mono.
Filmincerat ur kortfilmen Imperfektum: Lasse Swärd, 1941.
Originallängd: 102 min.
Distributör 16 mm Svenska Filminstitutet.
Inspelningsplats: Stockholm, Bollnäs, Uppsala, New York, Los Angeles.
Sverigepremiär: 3 juni 1983 på Filmstaden.
Rollista
Åke Hasselgårds röst: Philip Zandén
Undersökaren: Lars Säfström
June Eckstine: Erma Uther
Medverkande
BENNY GOODMAN: King of Swing, klarinettist, orkesterledare, jazzlegend. 1909-1986 Blev Hasselgårds välgörare och mentor och gav honom plats i sin nya septett 1948 - enda gången BG haft en annan klarinettist med i sin orkester. Intervjun med BG i NYC är en av de sista filmade intervjuerna med klarinettmästaren.
BUDDY DE FRANCO: Klarinettist och bandledare. Konkurrent på 40-talet med Åke om platsen som Be Bop-King på jazzklarinettist. Finns också med i Simas film Klarinettkungar, 1999.
MAX ROACH: Trumslagare och bandledare. Hör till den legendariska bop-generationen. Deltog i ÅH:s egen grupp på jazzklubben Three Dueces på 52:a gatan i New ork City hösten 1948.
CHUCK WAYNE: Gitarrist, som spelat med de stora. 1923-1997. Med i ÅH:s grupp i NYC.
BILLY BAUER: Gitarrist. Tillsammans med ÅH i Goodmans septett sommaren 1948.
ARNOLD ROSS: Pianist. Med i ÅH:s enda grammofoninspelningar på Capitol, Hollywood i december 1947.
PATTI PAGE: Sångerska. En kort tid vokalist i Goodmans septett på Clique i Phiadelphia, maj-juni 1948, där ÅH var med i orkestern. Senare berömd schlagersångerska med miljonhits, t ex "Tennessee Waltz". Intervjuad i Beverly Hills i Hollywood.
SOL YAGED: Klarinettist och bandledare I NYC. Goodman-epigon som aldrig fåt spela med BG. Jammade med ÅH på 52: gatan.
ROLF ERICSON: svensk trumpetare som spelat med många av de berömda storbanden i USA. 1922-1997. Bodde med ÅH i Hollywood våren 1948.
JACK REAL: Manager åt Patti Page. Med på Clique i Philadelphia.
UAN RASEY: Trumpetare och studiomusiker I Hollywood. Avliden. Upplät bostad åt ÅH, Roffe Ericson och Ulf
Baadh.
THORE JEDERBY: Basist och studiomusiker. Svensk jazzlegend. 1913-1984.
Spelade med ÅH på skivor. Polemiserade med ÅH i radio och press om de nya jazzströmningarna efter kriget. ARTHUR ÖSTERWALL: Basist och orkesterledare. Jazzlegend. Hade ÅH med i sin orkester 1954-46, spelade på Nalen och på turnéer.
BERTIL FRYLMARK: Trumslagare och radioproducent. Avliden.
Kände ÅH från skoltiden i Uppsala, kom från Bollnäs som ÅH. Var med från början i Royal Swingers och med på många skivinspelningar med ÅH.
ULF LINDE: Konstprofessor, Akademiledamot och vibrafonist. ÅH fick honom att byta trumpet mot vibrafon. Kände ÅH från jazzkaféet Flamman i Klarakvarteren i Stockholm.
LASSE, BOB, LAINE: 1911-1998. Pianist. Svensk jazzpionjär, emigrerade till USA. Gallrist i Kalifornien. Spelade in plattor. I Sverige med ÅH.
ARNE BERGQVIST: 1919-1981 Pianist. Bosatt i Kalifornien sedan 1947. Spelat med Emil Iwring. God vän med ÅH under USA-tiden.
KAI SÖDERMAN: Sångare och affärsman, bosatt i USA. Träffade ÅH i Hollywood.
CARL HAMMARÉN: Teaterkritiker, journalist i Örebro. Avliden. Träffade ÅH under studentåren i Uppsala.
TOMPA JAHN: Trumslagare och underhållare. Träffade ÅH i New York strax före dennes död 1948.
JALLE ENGSTRÖM: Musikhandlare, jazzkonnässör. Avliden. God vän med ÅH i Stockholm. Gifte sig med ÅH:s flickvän. Brevväxlade flitigt med ÅH i USA:
BÖRJE WISTEDT: Pensionerad psykiater i Stockholm. ÅH:s yngste halvbror i Bollnäs.
LILL-SVEN JONSSON: Tenorsaxofonist, bonde i Freluga, Bollnäs. Spelade med ÅH hemma i Hälsingland.
ÅKE TENGVALL: Pianist, Bollnäs. Avliden.
Spelade med ÅH. MAX KAMINSKY: Trumpetare, bandledare. 1908-94. Jammade med ÅH på 52:a gatan.
GENE NORMAN: Promotor, skivdirektör. Disc jockey som lanserade ÅH på amerikanska västkusten.
JACK STACEY: Studiomusiker i Hollywood. Träffade ÅH på jamsessions och blev dennes vän och lärare i notläsning
THORE SWANERUD: Pianist. Jazzlegend. 19019-1988. Spelade med ÅH I Simon Brehms sextett, på plattor och på BZ-lokalen I Stockholm bl a.
BOB REDCROSS: Turnéledare åt Dizzy Gillespie m fl. Var Billy Eckstines road manager och chaufför. Med i bilen när ÅH omkom 1948 i delstaten Ohio.
JUNE ECKSTINE: Sångerska och mäklare i Los Angeles. Varit gift med sångaren och stjärnan Billy Eckstine. Körde bilen när ÅK omkom den 23 november 1948 (spelas i filmen av en svensk-amerikansk aktris).
LARS SÄFSTRÖM: Programchef vid SVT i Malmö., tidigare producent, filmredigerare, filmredaktör. Spelar "Undersökarens" roll och "Åke Hasselgård" i filmen.
PHILIP ZANDÉN: Skådespelare, regissör. Är Åke Hasselgårds röst i filmen.
KARL-INGVAR ANDERSSON: Basist, boktryckare. Kände ÅH från uppväxtåren i Bollnäs.
GUNNAR HÄGGSTRÖM: Musikhandlare i Bollnäs. Avliden. Sålde till ÅH dennes första klarinett.
GUSTAF HENRIKSSON: Folkskollärare i Bollnäs. Avliden. Skolkamrat med ÅH.
PHYLLIS SHERWOOD: Tjänsteman på musikerförbundets avdelning 47 i Los Angeles. Minns medlemmen Stan Hasselgard.
BOB RITTMEYER: Klarinettist, ung jazzmusiker i Kalifornien. Spelar med Arne Bergqvist i filmen.
JONAS SIMA: Filmens regissör. Medverkar i klarinettscener i filmen.
Musik
Dragon Records, m fl.
Kompositör: Dizzy Gillespie (Groovin High), Bob Laine (Rag), Gus Arnheim, Jules Lemare, Harry Tobias, (Sweet and Lovely), Irving Berlin (Blue Skies), Joe Bishop (Blue Flame), Eubie Blake (Memories of you), Benny Goodman (Don´t be that way), Rune Hasselgård (Pixie), Åke Hasselgård (Improvisation), Jerome Kern (All the things you are), Barney Kessel (Swedish Pastry), Ellis Larkins (Oomph-Fah-Fah), Ralph Lundsten (Fader vår), Matty Malneck (I´ll never be the same), Thelonious Monk (52nd Street), W A Mozart (klarinettkonsert A-dur), Red Norvo (Sweet and hot mop), Jack Palmer (I found a new baby), Edgar M Sampson (Don´t be that way), John Schonberger (Whispering), Frank Signorelli (I´ll never be the same), Ted Snyder (Who´s sorry now), Thore Swanerud (Elegie), Richard A Whiting (The Japanese Sandman), Seymour Österwall (Fragment), Visa från Utanmyra (folkmelodi/Jan Johansson).
Kommentar
Jonas Sima ville ursprungligen göra en spelfilm om Åke Hasselgård men fann ingen intresserad producent för projektet. I stället började han samla material för en radiofeature åt radioteatern. Om hur det sedan gick har han berättat i Orkester-Journalen (nr 12/1983):
- Jag lägger ner radioprojektet när jag inte får hjälp med att skriva ut alla band. Egentligen är det film jag vill göra. Vem lyssnar på radioteater?
Jag yppar min nöd för en filmkollega, Lasse Hallström. Han säger det förlösande ordet: "Gör en dokumentär. För helvete, det är ju dom autentiska gubbarna man vill se och höra, spelfilmen kan du väl göra senare om det nu ska vara nödvändigt!"
- Så blev det.
Filmen valdes ut att presenteras bland "Årets filmer" vid London Film Festival 1984.
Se för övrigt svensk Filmografi del 8.
|
