BARNA FRÅN BLÅSJÖFJÄLLET

Skådespelarna i Barna från Blåsjöfjället: Yvonne Danielsson(Anna-Lisa), Kent Ivar Fredriksson (Månke), Carina Linder (Lena), Martin isaksson (Pär-Erik) och Anders Edvinsson (Ante). Minstingen Lova Sima (Märta-Stina)ar här lämnat syskongruppen i helikopter!
...................................................................................

Blåsjöbarna liftar på ett isflak med pimplaren Manne från Ankarvattnet (Göthe Grefbo) när de ska passera en strid fjällälv på sin väg till pappa i Stockholm.
...................................................................................

STORA BLÅSJÖN, landets sista vildmark utanför nationalparkerna. Till sommarladugården i Ankarvattnet: En bild som lockar fram lycka och längtan hos många.
...................................................................................

DVD-film med box och cover 230 kr Inklusive expeditionsavgift.    Köpa film, klicka här?

Det finns platser som man längtar tillbaka till medan man ännu befinner sig där.
Stora Blåsjön är en sådan plats.
Svartsjuk på min egen lycka över att få vistas där uppe, suger jag girigt på mina minnen samtidigt som jag upplever dem.
Jag har Blåsjön i mitt hjärta.  

Känner du igen känslan?
Nog är det märkvärdigt. Trots att jag längtar till Blåsjön, reser jag allt mer sällan dit upp. Jag tror det var finländaren Jörn Donner som sade att vänner behöver man inte träffa så ofta; dom har man ändå. Jag förstår hans tanke: Blåsjön bär jag ju med mig.
På kartan ligger Stora Blåsjön i Frostvikens gamla kommun, i gränskorsningen där Jämtland och Lappland möter Norge. Eller där himmel och fjäll möts, i markerna där Blåsjöbarna leker och Dunderklumpen drönar.
För sagan är aldrig långt borta från Blåsjöfjället, och de jamtska skrönorna finns ständigt i luften, som snökorn.
 Ändå är Blåsjön ingen dröm – men ett drömmål.  

Europas sista verkliga vildmark kan Blåsjölandet kallas i turistbroschyrerna. Och det är säkert sant, om man räknar bort nationalparkerna.
Knappt 30 mil från Östersund och närmare 90 mil från Stockholm ligger byn med Sveriges näst djupaste och mest blåa sjö. Inget stenkast precis. Med lågprisflyg, snabbtåg och direktdiligens från Östersund kunde man kanske ta språnget från huvudstaden på fyra och en halv timme. Och med småflygplan kan du landa på den nya karga stripan i Gäddede. Men det blir knappast så; infrastrukturen i denna landsända har inte hög politisk prioritet, har vi förstått.
Jag brukar som de flesta ta bilen, nu när krokvägarna äntligen rätats ut någorlunda, byggts om och asfalterats så att man inte riskerar att slukas av ett lömskt bubblande tjälskott. Visst kostar resan på, men gratis får jag vida vidder och sköna vyer över skonsamt exploaterad mark. Låt vara att kalhyggena, eller de så kallade föryngringsytorna, en tid svepte som skogsbränder över fjällskogen. En ökenfilosofi som kanske börjat överges.  

   Ibland när jag kör där förbi Fågelberget och Bågede och mot Jormklumpen ser jag att fjällvråken vakar över mig. Stannar jag upp hör jag korpen knarra, eller ripan.  

    Har man tur kan man se färska björnspår och äta hjortron direkt från tuvan. Fast förr hos á Britta på Kaffestugan fick man grädde och våffla till hjortronen. I dag är det andra rastställen som gäller, fjällcampingar och kaféer, det mest genuina hos á Anna vid lappkapellet i Ankarede.  

Fjällhotellet i Blåsjön är borta sedan länge, det brann ner en ruskig dag, och många trodde att byn inte skulle orka resa sig efter den härdsmältan. Andra stjärnsmällar följde: giftig aska från kärnkatastrofens Tjernobyl föll över trakten, därpå tvingades byskolan stänga. Men byborna samlades till en ekonomisk förening, körde bland annat igång skidliftarna med egen kraft och byggde upp ett ”Gökbo” i skidbacken, där det tidvis finns modiga entreprenörer som driver servering. Men det är klart att många trogna turister saknar det gamla värdparet på hotellet, Annchristin och Claes, som kunde bjuda på såväl motion med squash som nypimplad smörstekt röding med ett gott vin därtill.  
Folket här uppe är av segt virke, av fjällbjörk.  

Vill du fiska så köper du maggot på ICA Blåsjöfjäll, en saluhall som äldre blåsjöbor envist fortsätter att kalla ”Ottos kiosk”. Själv gick jag för det mesta till Erlands nu nedlagda lanthandel, en bodsort som i dag är praktiskt taget utdöd i kulturlandskapet. Där köpte jag en gång spetsbyxor i vadmal med smala ben som man fick in i högskaftade stövlar. 

I Blåsjön kan man se naturkrafterna med blotta ögat. Fjällvindarna spelar och piskar i samma varma schal.

På midsommaraftnarna händer det att folk tävlar i badbyxor på skidor vid Stekenjokk, där en osannolik autostrada lagts som en kungsgata över kalfjället. Vägen byggdes för Stekenjokkgruvan, men driften blev kortvarig och hela gruvetablissemanget lades i grus och jämnades med marken. En hög minnessten är rest på den ödsliga platsen, som ett krigsmonument över stupade.  

Om somrarna häckar husbilar och husvagnar som stora fjällabbar efter Stekenjokkvägen. Fjällutsikten på båda sidor är ögonbedövande. När jag kör på den upphöjda vägen tycker jag mig befinna mig mitt i en tredimensionell cineramafilm. I dalgångarna slingrar sig Leipikälven och Bjurälven. Den sistnämnda med djungelgrönskande Shangri-la-vegetation i Blinda dalen och hemliga sluk, där älven försvinner spöklikt i underjorden. Har man tur får man följa med den fantastiska guiden Bojan på en ekologisk rundvandring bland dolinerna och sluken.  

På vintern upphör plogningen av vägen vid avfarten mot Leipik. Vi brukar fortsätta på skidor mot kåtorna vid Karitjärn och sedan sitta på en knappt synlig varningsskylt för ren i snövräket och dricka varmt ur våra termosar. 
Du tror att stillheten är en dröm tills en snöskoter från Sippmick spräcker tystnaden som en motorsåg. Fast en gång körde ett hundspann från Raukasjö eller Klimpfjäll förbi oss i hög fart, det for fram under största möjliga tystnad – så som en plötslig hägring från en fjälltid som flytt.  

I dag är det skotern som gäller i fjällvärlden. Här finns redan en hel skoternäring.
En fjällräddare jag känner i byn har köpt en skoter för 80 000 kronor, med radio, mobiltelefon, gyrokompass och kanske GPS. Hastighetsmätaren visar att maskinen kan köras i 220 kilometer i timmen. ”Nja, men över hundra har jag kört på isen över på Ankarvattnet”, säger killen.
För många norrlänningar har snöskotern blivit en livsstil. Nu finns knappt ett vinterfjäll rent från skoterspår. I grannlandet har de norska myndigheterna nästan lyckats förbjuda skotertrafik i fjällen.
Jag står på mina gamla Edsbynskidor av trä (med stålkant) och betraktar familjer som sitter vid sina skotrar på sjöisarna och pimplar ur sina angelhål. En del har överbyggda slädar med sig, som små hus. Det ser ombonat och pyssligt ut. Den enda motion åkarna får är när de kör fast med skotern.
Det är visst stränga straff för hetsjakt med skoter. Men i byarna läcker ingen. Det finns alltför många rovdjur i fjällvärlden nu, säger samerna, men jag ser bara spår efter lo. Däremot har jag aldrig sett så många renar efter vägarna som numera.
Jag upptäcker en skoter med skylten: ”Låt Norrland avgöra skoterfrågan”. Vid bensinmacken i Blåsjön, där skotrarna vintertid är flera än bilarna, prövar jag ett skämt: ”Låt Norge avgöra skoterfrågan”.  
Ingen skrattar. ”Stockholmare”, mumlar någon och spottar ut snuset. Stoppa snöskotern? Gosse, då kan du lägg´ ner hela Norrland!
Jomenvisst. Jag ska nog också skaffa mig en snöskoter så att jag kan slunga mig upp mot de höga fjällkammarna och närmare solen. Bara dom börjar bygga skotrar som går tysta som hundspann. El-skotrar…finns dom?  

Blåsjön är en verklighet och inget jag hittat på.
Jag kom hit första gången hösten 1969 för att jaga älg i fjällen med filmkamera. Där täffade jag ´n Edvard, ´n Agge, n´Thure,  n´Sjölund – hela Ankarvattnets jaktlag. Dom såg förmodligen med skepsis på “sörlänningen”, fast han är hälsing. Vi delade på strapatserna under en vecka; och vi dög. Vi släpade de skjutna djuren över myrarna och fjällsluttningarna, fraktade bytet med båtar på Bjurälvens delta. I vattenlinjen dök bävrar ned i sina byggen.
Jag var en indian på färd tillbaka i barndomens äventyrsrike.  

Något år senare låg nästan hela jaktlaget i Folkets hus och hungerstrejkade för bättre väg till byn. Olof Palme kom farande i helikopter, den som sedan slog i väggen och damp i backen när ministern skulle hämtas tillbaka till kanslihuset. Det var ett ståhej i hela landet och ”Strejk-Erland” blev rikskändis.  

Ödets nyck förde en blåsjöflicka i min väg. Hon hade varit barn här i byn och kände alla som jag blivit bekant och vän med. Hon blev min fru. Så kan det gå, nästan som på film!
På sommaren återvände jag och kastade med fluga i Leipikälven. Jag fick min första öring på spinnspö – vem känner då att myggen bits och knotten svider.  

Sedan på vintern gick vi båda på tur över den stora sjön, där svallisen formar molnlandskap ur snöhavet. Den gången drog oss n´Folke på skotern till sina pimpelhål, där á Ada redan fått femton rödingar på en halvtimme. ”Det är bara teknik och tålamod”, förklarade hon och kisade i ljuset. Nu är båda borta, nästan alla i Ankarvattnets gamla jaktlag har gått till sällare jaktmarker. Men andra människor har kommit i deras ställe; byn ger inte upp. Blåsjön överlever.
Här finns alltid ett trots allt.  
Frysta bilder av lycka och längtan. Mitt hjärta flyger högt som en fjällvråk.  

Jonas Sima är journalist, filmare och författare. 1969 spelade han in dokumentären ”Älgjakten” i Stora Blåsjön. Med jämten Björn Norström har han samskrivit tre barnböcker om ”Blåsjöbarna”. 1980 gjorde han långfilmen ”Barna från Blåsjöfjället” efter första boken i serien. Hans hustru Inger har en fjällstuga i Blåsjön. Där skulle de vilja vara oftare. 
........................................................................

Barna från Blåsjöfjället
Rollista  

Regi: Jonas Sima

Manus: Björn Norström och Jonas Sima, på samskriven bok ”Barna från Blåsjöfjället” (Tidens förlag, 1974)
Foto: Rune Ericson (Super 16, bildformat vidfilm 1:1,66, Fujicolor)
Fotoassistent: Mischa Gavrjusjov)
Stillbilder: Lars-Olof Löthwall
Scripta: Kerstin Sundberg
Ljud: Ragnar Samuelsson/ Åke Hennichs (ljudsystem optisk mono)
Elektriker: Preben Larsson
Passare: Johan Lindblad
Inspelningsledare: Gustav Wiklund
Rekvisitör: Jimmy McGann 
Sminkös: Rose-Mari Robson
Kläder: Monica Larsson
Byggen: P.A. Lundgren
Snickare: Åke Bengtsson
Stuntman: Johan Torén
Redigering: Lasse Lundberg
Musik: Bernt Rosengren, kompositör, ts, Peter Gullin, bars, Torbjörn Hultcrantz, bas, Tommy Koverhult, ts, Håkan Nyqvist, tp, Leif Wennerström, tr, Doug Raney, g, Jonas Sima, munspel
Ledmotiv: kompositör Torgny Björk (sjungs av barnen, till text av Jonas Sima)
Specialffekter: Lennart Dunér
Ljussättning: Björn Strandell
Negativklippning: Karin Sundström-Giernot
Laboratorium: Film-Labor, Stockholm
Producent: Bert Sundberg, MovieMakers

Administration: Erik Rasmussen
Produktion: MovieMakers/Sandrews/Svenska Filminstitutet
Export: Svenska Filminstitutet
Längd: 2.655 m – 1 tim. 37 min
Censur: röd – barntillåten
Distribution: 10 kopior, 35 mm, Sandrew Film & Teater
Urpremiär: 15.11.1980 i Stockholm (Victoria, Filmstaden, Kista Bio), Svea Bio i Östersund, samt ytterligare sex orter.  

Rollista (i ordning de uppträder i filmen)
Barna:
Anders Edvinsson - Ante 
Carina Linder  - Lena
Yvonne Danielsson - Anna-Lisa
Kent Ivar Fredriksson – Månke
Martin Isaksson – Pär-Erik
Lova Sima – Märta-Stina
Geten Ivar – Gullspira
Lasse Pettersson – pappa Erik Olofsson
Thure Persson – ”Algot med snövesslan”
Sonja Lindgren – hemsystern
Lasse Pöysti – Lasso-Lassi
Sören Eriksson – helikopterpilot
Gustav Wiklund – spanaren
Bengt Löthner: jourhavande Räddningscentralen
Göthe Grefbo – Manne från Ankarvattnet
Beppe Wolgers – Vattudals-Joel
Monica Zetterlund – Hulda Krok
Halvar Björk – Uno Hus
Pierre Lindstedt – vaktposten Eriksson
Stig Grybe – kocken Björk
Carl Billquist – Kapten Persson
Moltas Erikson – ”Chefen”
Björn Norström – betjänten Pålsson
Stig Ehnebom – TV-reportern Mulle Mullén, (Lars Orup TV-röst)
Rolv Wesenlund – norsk flyttbussförare
Stig Andersson – polis
Unto Blomqvist – polis
Malou Hallström – Kajsa, TV-scripta
Ulf Brunnberg – Martin Gåås, TV-producent
Yngve Gamlin – landshövding
Håkan Westergren – äldre man i T-banan

Skoterförare: 
Algot Johansson, Arne Danielsson, Thure Persson
Repgubbar:
Jan Lindberg, Sven-Erik Hägglund, Jan Sandberg
Hemvärnsmän: 
Mats Gabrielsson, Henry Dahlberg, Agne Carlsson, Hans Göte, Åke Mörtsell, Arne Holm, Christer Olsson, Rolf Olofsson, Per Eriksson, Stig Jönsson
Lokförare Lindström: 
Henning Hemmingsson
Biljettkontrollör i T-banan: 
Mahmud
OB-busstekniker: 
Bo Nyberg
Journalister:
Inger Edvardsson, Lars-Olof Löthwall, Göran Sellgren, Ulla Rundqvist, Fröydis Vigerust, Nalle Nahlbom, Lasse Lundberg 
SL-tjänsteman: 
Stig Karlegärd
TV-fotograf: Jonas Sima m.fl.  

Filmen spelades in tiden 18 februari  – 27 april 1980 i Stora Blåsjön, Jormlien, Gäddede, Ströms Vattudal, Strömsund, Östersund, Storsjön och Stockholm.  

Mamma mötte döden

Skriv ut