Jonas Sima Produktion. Filmare, journalist, författare och Hälsing

JONAS SIMA

Ålder: Född 1937 i Hudiksvall, uppvuxen i Ljusdal, Hälsingland.
Familj: Hustrun Inger Edvardsson, fil mag, f.d. sektionschef för SFI Västerort i Tensta och fortfarande fritid(s)politiker i Stockholm.
Två döttrar: Lova, webbredaktör hos SOS Alarm i Stockholm, Jonna, journalist, redaktör på ETC Stockholm.
Bor: Bostadsrätt i Minneberg, Bromma. Sommarhus i Hölick, i Hudiksvalls skärgård.
Yrke: Filmare, journalist, författare, folkbildare.
Utbildning: Fil kand i Uppsala 1964 (ekonomisk historia, statskunskap, litteraturhistoria, estetik). Studier vid Sorbonne, Paris 1961, och franska filmskolan l´IDHEC, 1965; utbildning i TV-teaterdramaturgi och 3-kamerateknik hos DI/Sveriges Television 1985.
Bakgrund: Började skriva i Ljusdals-Posten och startade journalistkarriären som volontär och sommarvikarie på Hudiksvalls Tidning (1958-61); reporter i Uppsala Nya Tidning 1962; reporter och filmskribent på Stockholms-Tidningen 1963-65; filmkritiker och krönikör i Expressen 1966-77; reporter på Expressen 1977-2000. Redaktionsmedlem på filmtidskriften Chaplin 1966-73; medarbetare i Tidens kalender 1974-91, Svensk Filmografi, Norrländsk Uppslagsbok, tidskriften Filmrutan. Under några år krönikör i Aktuellt i Politiken och Stockholms-Tidningen (s).
Numera frilansskribent och fri filmare. Skriver krönikor i Hudiksvalls Tidning, Söderhamns Kuriren, Ljusnan och Ljusdals-Posten samt Svartviksbladet.
Haft fackliga och politi(s)ka förtroendeuppdrag, bl a sekr i Svenska Filmkritikerförbundet, ledamot av TCO:s kulturnämnd och Stockholms Stadsteaters styrelse (1998-2006). Sedan 2006 sekr i Ksf, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och Minneberg-Tranebergs s-förening.
Sekreterare "skrivare" i Hälsinge Akademi sedan 1988.
Producerat cirka 60 filmer och utgivit ett tiotal böcker (se hemsidans film- och boklista).

Belöningar: Dokumentärfilmerna Matchen, Älgjakten, Revolutionen i Sveg och Oh mein Poppe! kvalitetsbelönades av Svenska Filminstitutet, filmpris i Moskvas filmfestival 1977 för Hej Amerika, Lyssna!, Åke Hasselgård Story presenterades bland "Årets filmer" i London Film Festival och filmfestivalerna i San Francisco och Toronto 1984. Stockholms stads och Stockholms läns kulturstipendium, flera författarstipendier, LO:s kulturbelöning 1992, Gävleborgs landstings kulturpris 2002, ABF Stockholms kulturpris 2006, Sven O Bergkvist-stipendiet 2007.

Drivkraft: Jag är en konstnärssjäl med lust till journalistiken.
Motto: Oroa dej inte, det ordnar sig aldrig!

"Medierna har blivit industri"

Jonas Sima intervjuad av Mikael Bergling i tidningen Journalisten nr 31/2001
(Här uppdaterad).

På sin hemsida på Internet (www.sima.nu) presenterar Jonas Sima sig som filmare, journalist, författare och hälsing.
Det sistnämnda är kanske det viktigaste.

- Jag tycker om min dubbla hälsingska identitet (Hudiksvall och Ljusdal). Trots att jag har bott i Stockholm i över halva mitt liv blir jag aldrig stockholmare. Jag har mina rötter i Hälsingland och det är där jag hämtar näring.
Vid millenniumskiftet tog han avtalspension och slutade på Expressen efter att under 33 år varit knuten till tidningen, först som filmskribent och sedan som reporter.
Parallellt med journalistjobben har han gjort drygt ett 60-tal filmer, främst dokumentärer och TV-porträtt.
- De flesta filmerna har jag gjort på sommaren när jag haft semester i Hälsingland och under perioder av tjänstledighet. Det här växelbruket har varit väldigt stimulerande och utvecklande. I takt med att antalet fasta journalisttjänster minskar tror jag att allt fler tvingas jobba så - till exempel skriva böcker, göra filmer, vara programledare, skriva recensioner eller jobba som reporter.

Precis som flera av sina generationskamrater har Jonas Sima fortsatt att arbeta efter pensioneringen, men med den skillnaden att han själv nu bestämmer vad han ska lägga sina krafter på.
I Simas fall handlar det om musikteaterpjäsen Sagan Snoddas för Folkteatern i Gävleborg, där han skrivit manus och sångtexter (ännu ouppsatt), dokumentärspelet och långfilmen Kalle Kamrat (stor tittarsuccé i TV 2001), om en legendarisk skogsluffare i Mellannorrland, och jazzfilmen Klarinettkungar om Buddy De Franco och Putte Wickman. Därefter har han gjort en jazzfilm om gitarristfantomen Ulf Wakenius och två porträtt på finansmannen Jonnie Dahlström, legendarisk storsamlare av allmogeföremål i Norrhälsingland. Med mera.
- Kalle Kamrat är jag särskilt nöjd med, och jag jobbade länge med den produktionen. Det är en dokumentär spelfilm som blandar spelscener med dokumentära bilder och intervjuer. Kring Kalle Kamrat har det i skogslänen vuxit upp en intressant mytologi samtidigt som hans öde påminner om det som på senare år drabbat många flyktingar, hemlösa och uteliggare. De tvingas ut i en exiltillvaro inom samhället av rädsla för att kastas ur landet, förföljas av myndigheterna eller bli intagna på institutioner, säger Jonas Sima.

Reporteryrket utsätts för en allt hårdare "proletarisering" samtidigt som många äldre slutar, bland annat med hjälp av avtalspension.
- Det är ett helt sjukt system. Tidningarna betalar för att bli av med sina mest erfarna och, många gånger, bästa medarbetare. Det innebär också att mentorrollen försvinner. Överhuvudtaget är man dålig på att ta tillvara äldre medarbetares kunskaper. Jag är till exempel förvånad över att jag aldrig blivit inbjuden till journalisthögskolorna för att tala om mina erfarenheter av reporteryrket.

Systemet med avtalspensionen innebär att de som går får möjlighet att göra de tidsödande kvalitetsreportage de inte fick göra när de var anställda. De bästa knäcken får man vänta med tills man blir pensionär?
- Kanske. Även om systemet är sjukt, så erbjuder det fantastiska möjligheter. Nu kan jag skriva böcker, göra de reportage och filmer jag vill göra. Blir de inga succéer, är det ingen katastrof. Försörjning har man ju ändå. Men jag ogillar starkt samhällets "åldersrasism", diskrimineringen av äldre, som avtalspensionen också innerst är ett uttryck för.

Lyftet för journalistiken?
- Ja, om tidningarna utnyttjar de här medarbetarna som frilansar. Samtidigt är det konstigt om människor måste gå i pension för att få möjligheter att göra bra jobb. Medierna har blivit som vilket annan industri som helst. Tidigare sökte till exempel Expressen efter de udda människorna. I och med att man började ta in medarbetare från fabrikerna - läs: journalisthögskolorna - tappade man många av de udda och excentriska som kunde göra det oväntade. Kanske kan den miljörörelse som nu förhoppningsvis växer sig allt starkare innebära en vitamininjektion. Det gäller bara att kanalisera in vreden på redaktionerna.

Jonas Simas väg in i journalistyrket gick via volontärskap på Hudiksvalls Tidning. Därefter väntade studier i Uppsala och på Sorbonne i Paris samt arbete på UNT.
Jag gick franska filmskolan i Paris som frielev en enda termin. Jag var redan filmskribent och ordförande i studentfilmstudion i Uppsala och kunde så mycket mer av det teoretiska än de andra eleverna. Praktiska filmövningar fick jag inte göra som frielev och stipendiat. Jag satt därför mest på Cinemateket och umgicks med ett gäng svenska och danska intellektuella som då bodde i Paris, bland andra Sun Axelsson, Ingrid Thulin och Henrik Stangerup.

Under tiden frilansade Jonas Sima för Stockholms-Tidningen.
- 1965 anställdes jag på Stocken som nöjesreporter och filmskribent, vilket innebar att jag i praktiken fick efterträda min idol signaturen Robin Hood, kallad den svenska filmkritikens fader, som gick i pension. När Stocken några månader senare, i februari 1966, lades ned frågade Lasse Bergström och Alf Montàn om jag ville komma över och skriva film i Expressen som frilansmedarbetare.

Varför Expressen?
- Jag behövde ju ett jobb, och jag hade hunnit reta upp filmkritikern Jurgen Schildt på Aftonbladet. Så den tidningen var ju stängd för mig. Jag var ganska uppmärksammad, tillhörde den nya cineastgenerationen och var alltså ung och arg. Dessutom var jag socialist och marxist. Expressens dåvarande chefredaktör Per Wrigstad ville också ha den typen av medarbetare på tidningen och såg till att det var högt i tak. Det fanns hos oss till vänster en väldig kraft, samtidigt som vi såg Expressen som ett intressant forum att verka i. Tidningen hade då en enorm upplaga.

Sedan blev du anställd?
- När Bo Strömstedt gick från kulturredaktörstolen och blev chefredaktör 1977 föreslog han mig att bli allmänreporter på deltid. Redaktionschefen Staffan Thorsell var emot. I den här vevan hade jag börjat planera en spelfilm för bio (Barna från Blåsjöfjället) och ville sluta som filmkritiker. Man kunde heller inte sitta på två stolar, tyckte jag. Men det var inte helt lätt att lämna kritikerrollen för reporteruppdraget. Under några år blev jag Strömstedts favorit, tror jag, och fick göra stora artikelserier, bland annat om sektoriseringen av psykvården, döden som affär och barncancerkliniken i Uppsala.
Och aids?
- Det var Staffan Thorsell som varit i Amerika och fångat upp att något höll på att hända. Nu hade han ändrat uppfattning om min om min kompetens som reporter! På mitt första aidslöp stod det "Åtta döda i ny sjukdom i Sverige". Jag tror det var 1982-83. Sedan skrev jag en oändligt lång artikelserie om aids. Jag anser att jag var den förste som skrev om aids på djupet. Från DN hörde jag att man där rynkat på nosen och sagt att sådant "snusk" ska vi inte ha i tidningen. Det kändes kanske som snusk för att mycket handlade om bögar.
- Jag är lite besviken över att jag inte fick stora journalistpriset för aids-serien eller reportaget om barncancerkliniken, som jag anser är mitt livs journalistiska uppdrag. Men jag surar inte. Jag har fått priser för mina filmer och inbjudits till festivaler.

Ditt förhållande till Strömstedt blev sämre med tiden?
- Jag vet inte det. Han fick naturligtvis andra favoriter. Han blev alldeles för dominant och uppträdde mer och mer som en patron. Jag har stor respekt för Strömstedts intelligens, skrivkunnande och hans otroliga journalistiska instinkt. Men jag hade svårt för att inga träd tilläts växa upp jämte honom.
- Jag tycker också att Bo Strömstedt har kommit lite billigt undan i diskussionen om Expressens senare problem. Han har själv sagt att det inte var hans uppgift att utse sin efterträdare. Men han satt så länge och hade sådan position inom familjen Bonnier att han givetvis skulle ha odlat fram en efterträdare. Det gjorde han inte.

Varför inte?
- Strömstedt har en exhibitionistisk läggning. Han vill vara den som lyser starkast. Att han och Åke Ahrsjö, Expressens dåvarande VD, lanserade en journalistisk "nolla" som ny chefredaktör tror jag berodde på att de medvetet eller omedvetet valde en person som inte skulle kunna ta lyskraft från det som de byggt upp.

När du var reporter på Expressen var du också politiskt aktiv i Stockholm och satt i styrelsen för Stockholms Stadsteater.
- Aktiv och aktiv…jag fick ett förtroendeuppdrag. Staffan Thorsell tyckte inte om att jag tydligt visade att jag var socialdemokrat när jag under en tid skrev mediekrönikor i Aktuellt i Politiken med resultat att jag nästan fick yrkesförbud. Jag fick inte skriva om politik, eller om film. När Bengt Lindroth var chef för ledarredaktionen ville han att jag skulle börja där. Strömstedt sa nej därför att jag var "för socialdemokratisk".

Hur kunde du samtidigt vara både politiker och reporter?
- Jag har aldrig varit "politiker". Jag blev ju inte styrelseledamot i Stadsteatern på politiska meriter utan därför att s-styret i Stockholm tydligen ville ha en kulturkille där. Jag såg ingen speciell konflikt med att jag satt i teaterstyrelsen samtidigt som jag var reporter i Expressen. Efter det jag lämnat Expressen har jag engagerat mig ytterligare och faktiskt skaffat "partibok". Tidigare var jag inte organiserad medlem. Förutom uppdraget i Stockholms Stadsteater, där jag efter valförlusten åkt ur styrelsen, är jag sekreterare i såväl Minneberg-Tranbergs s-förening i Bromma som i Ksf, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening.

Du var inte medlem, men likväl socialdemokratisk politiker!
- Det var ett tjatande om "politiker"! Det finns inte så många sossar i partiet som kan värst mycket om kultur, är jag rädd. Det är föresten lite lustigt att en filmexpert som jag satt i en teaterstyrelse. Å andra sidan fanns där knappat någon som egentligen kunde något om teater och kultur, förutom Per Sundgren (v) och några till. Övriga kunde saker om vattenrening och sånt.

Ett av dina nya projekt är en dokumentär om Boris Pankin, Sovjets sista utrikesminister och f d ambassadör i Stockholm.
- Boris och jag bor grannar i Minneberg, dit han och hans hustru flyttat, och vi brukar dricka vodka ihop ibland. Jag har gjort en timmes intervjun med honom där han är väldigt öppen. Jag har också fantastiskt fina filmbilder när han städar i vårt område, går omkring i jeans och krattar och sedan handlar på Konsum. Boris har lovat att om vi åker till Ryssland står alla dörrar öppna, även Gorbatjovs. Det är ett mycket intressant material. Men av någon besynnerlig anledning vill inte SVT (eller TV4 för den delen) satsa på projekt Pankin. Sådana motgångar får en frilansfilmare förstås räkna med, men att jag inte lyckats landa just detta projektet gör mig bedrövad. Jag har funderat på att kolla av intresset utomlands. Jag har nämligen ytterligare en slogan: Jag ger mig aldrig!